Modigt om samtiden på Av-teaterns scen
Text: Gunilla Hemming. Regi: Johanna af Schultén. Scenografi: Elisabeth Öhman. Dräkter: Mirjam Yeboah. Ljus: Derrick Berlin. På scenen: Danielle Engström, Robin Sundberg, Niki Saarinen, Viveca Stenius, Edgar Nieminen, Kia Lundberg-kankare, Stina Kankare, Barbro Erisksson. Premiär på Av-teatern 20.1.
Diskussionen om postmodern konst som Sannfinländarna initierade i fjol får överraskande nog en fortsättning på Av-teaterns scen. Robin Sundbergs missförstådda konstnär Kaj Betmark bygger installationer av plastdunkar som ingen vill köpa, medan Niki Saarinens Ronny Kax tjänar förmögenheter med sina dukar – figurativ konst med nakna kvinnor och tappra män som utför utomhussysslor tycks åtminstone vara i kapitalets smak.
Sundbergs kamp för att bevara sin konstnärliga värdighet och bana väg för något nytt speglar på ett metaplan hela föreställningen. Med sin nyskrivna pjäs Bästa arvtagare bryter dramatikern Gunilla Hemming nämligen också mot konventioner och söker sig till nya motiv.
Någon skrattfest i stil med fjolårets Tuta och kör är Bästa arvtagare däremot inte, trots att Sundberg och Saarinen återigen utgör ett samspelt radarpar. Nej, styrkan ligger varken i humorn eller i dramaturgin för den delen. Det intressanta här är den tydliga viljan att förnya amatörteaterjargongen. Kortfattat förklarat: den här gången är det inte bögar vi ska skratta åt utan homofoberna.
Pjäsen illustrerar också en annan åsidosatt grupps kamp. I centrum står den kvinnliga protagonisten Tytteli ( Danielle Engström) som kräver såväl yrkesmässig som personlig respekt.
Redan namnet Tytteli är en symbolisk ordlek – som bekant kan man tytötellä på finska. På svenska motsvaras det av att kalla en vuxen kvinna ”lilla gumman” eller ”flicka lilla”.
Sånt får Tytteli i allra högsta grad utstå – medan mannen Kaj är en stor konstnär förringas hennes yrke till en hobby. Mest illustrerande är scenen där Viveca Stenius präst tilltalar henne med ”vår lilla textilkonstnärinna”.
Trots aktualiteter råder en viss sextiotalskänsla på scenen. Tematiken, den grooviga musiken som avlöser scenerna och Tyttelis anakronistiska lapptäcken gör att tankarna går till verk som Gun-britt Sundströms klassiker Maken. Å andra sidan verkar problem som uppdagades för femtio år sedan fortfarande göra sig gällande i våra privatliv.
Det låter kanske allvarligt men nog görs det plats för lättsammare stunder, bland annat blir det en lustig urntransport till Viborg och ett besök hos en extravagant rysk gallerist.
Ensemblen spelar koncentrerat och karaktärerna får uppbackning av Mirjam Yeboahs genomtänkta kostymer. Trion Engström, Sundberg och Saarinen håller snyggt ihop paketet men goda fallstudier bjuder också Edgar Nieminen som läskig mafioso och Viveca Stenius som homofob kvinnopräst på.
Trots en jämn ensemble blir det inte mycket situationskomik i Johanna af Schulténs regi. Å andra sidan ger texten heller inte stöd i den frågan – det är sällan lätt att köra både komik och allvar i ett och samma race.
Miljöbyten dirigerar af Schultén smidigt och många scener är väl koreograferade, speciellt vernissagescenen och resan till Viborg. Det bästa är ändå de lekfulla formexperimenten. Videoprojektioner skapar stämning och i en fyndig scen får små leksaksbilar uttrycka trafikstockning.
Djärvheten förtjänar definitivt en eloge. En revolution är det inte, med nog en positiv värdeförskjutning vi får bevittna på Av-teaterns anrika scen.
029 080 1381, isabella.rothberg@hbl.fi