Jag klöser, kittlar och slår
Ingrid Elams Jag är till formatet en liten bok som nästan ryms i en ficka men tidsmässigt täcker 2 500 år av jag-berättande från Sapfo till Knausgård. Bäst är hon när hon skriver om den moderna bekännelselitteraturen.
Jag. En fiktion Bonniers 2012
Vid mitten av nittiotalet gav en man som kallade sig Benjamin Wilkomirski ut minnen av en fasansfull barndom i Förintelsens skugga. Boken översattes till nio språk och vann flera prestigefyllda pris men 1998 avslöjade en schweizisk journalist att författaren egentligen hette Dössekker och aldrig besökt koncentrationslägren annat än som turist. De hyllade memoarerna förvandlades med ett slag till en skandalös fiktiv självbiografi – vilket inte hindrade att författaren genom hela processen höll fast vid att han inte mindes någon annan barndom och inte kunde förväntas förneka sina minnen.
Det här fallet ställer ju förhållande mellan fiktion och sanning i det självbiografiska skrivandet på sin spets men i Jag. En fiktion nöjer sig Ingrid Elam – litteraturvetare och f.d. kulturchef på Dagens Nyheter – med att beröra det helt flyktigt. Jag är till formatet en liten bok som nästan ryms i en ficka men tidsmässigt täcker den 2500 år av jag-berättande från Sapfo till Knausgård.
Elam är inte bara kunnig, hon skriver också beundransvärt klart och koncist, men ändå kan det inte hjälpas att hennes genomgång av Den unge Werthers lidanden, Rousseaus Bekännelser, Charlotte Brontës Jane Eyre och Strindbergs En dåres försvarstal snarast känns som en prolog till den moderna bekännelselitteraturen från Jan Myrdal framåt.
Kändisbarn och kränkta kvinnor
Det är nyttigt att bli påmind om just Myrdal och hans Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell från 1964: som Elam konstaterar var boken ingen bikt utan ”en bekännelse till något, till en europeisk intellektuell tradition vilken innebär att vara en del av något större, en rörelse, ett vi, men också att ta på sig ett personligt ansvar”.
Redan tio år tidigare hade han försökt ge ut självbiografisk lyrik och prosalyrik men trots positiva omdömen refuserades boken av omtanke om hans berömda föräldrar Gunnar och Alva. Det litterära klimatet har i sanning förändrats sen dess: som fallet Felicia Feldt* visar är det i dag just kändisbarns uppgörelseböcker som får förläggare att gnugga händerna mest. Myrdals Barndom från 1982 kan läsas som en föregångare till Feldt: också mamma Alva var expert på barnuppfostran, också Jan vägrade försonas.
Men 1982 var uppgörelsegenren redan väl etablerad – inte minst på finlandssvenskt håll. Här blev det privata politiskt med besked. Det är synd att Elam inte nämner vare sig paret Tikkanen eller Christer Kihlmans Människan som skalv från 1971 som nu kommer ut i nyutgåva. I Svenskfinland ställde man sig redan på sjuttiotalet om och om igen den fråga som i dag ställs om och om igen i relation till det som numera kallas autofiktion: Vad får man skriva om sina närstående? Och inte mindre intressant: Vad får man skriva om sina fiender? Carina Rydbergs Den högsta kasten och Maja Lundgrens Myggor och tigrar har åtskilliga föregångare: det nya är snarast att det nu så ofta är kvinnor som hämnas. Lite nyktert måste man fråga sig hur fruktbar rollen som det kränkta jaget i längden kan vara för kvinnor.
Författaren eller verket? Till det mest tankeväckande i Elams bok hör resonemangen om olika tiders svårigheter att skilja mellan författare och verk. Goethe betraktade sin Werther med kritisk distans men det gjorde inte hans läsare. Några av dem var rentav beredda att följa honom in i döden. Också Jonas Hassen
Khemiris invandrarskildring Ett öga rött (2003) har lästs som självbiografi rakt av och man har glömt att lägga märke till att det inte är han utan hans huvudperson Halim som påstår att det inte finns några stora judiska idrottsmän. Och hur ska Feldt läsas egentligen? I den är mamman död och begravd medan Anna Wahl
gren lever. Elam talar inte om autofiktion och det är kanske lika så gott. I den danska tidningen Weekendavisen har en tecknare hunnit ironisera över den akademiska diskussion som termen gett upphov till med undergenrer som fiktionsfria fiktioner och fiktionaliserad icke-fiktion. Han förklarar: ”Jag skulle vilja påstå att frågan är om läsaren blir berörd – om det klöser, river, kittlar, smeker, slår, pickar, skär – Det är fråga om friktion snarare än om fiktion.”
Elam beskriver vackert hur Knausgård slits mellan tvånget att se tillbaka och behovet att bryta med det förflutna eller mellan lust att leva och en oemotståndlig drift att skriva, hon talar om hur han kämpar med att ta sig ut ur fiktionens välskurna kostym. Men ska vi inte tro att hans egentliga hemlighet består i friktionen?
Merete Mazzarella
kultur@hbl.fi * Recensionen av Felicia Feldts barndomsskildring Felicia försvann ingick i Hbl 15.1. Författaren har gett otaliga intervjuer om sin barndom som Anna Wahlgrens dotter.