Teaterdrömmar och seniorblöjor
Jag ska egentligen inte jobba här Ordfront 2012
■ ”A4 avled i morse, kvart över fyra”, lyder Sara Bei
schers öppningsord i debutromanen Jag ska egentligen
inte jobba här. En i sin enkla obönhörlighet talande bild från vardagen inom det man numera kallar äldreomsorgen.
Fast i ett samhällsklimat där privata vårdbolag sparar på blöjor för att maximera si- na vinster – på bekostnad av sjuka och dementa människor – kan en sådan term inte kännas annat än falsk. Och att dessa åldringar enbart ses som ”kunder” säger också en del om utvecklingen.
Beischers roman om äldreboendet Liljebacken sitter alltså rätt i tiden, och valet att skildra miljön via den 20-åriga vikarien Moas ögon ger många fräscha öppningar. Hon är flickan som på sin nya arbetsplats presenterar sig med orden ”Hej. Jag heter Moa och ska jobba här i sommar. Egentligen ska jag bli skådespelare, så jag kommer bara att vara här i några veckor.”
Drömmen om en karriär inom teatern upptar en stor del av hennes tankevärld (här kommer jag att tänka på finlandssvenska Sara Junger-
stens fjolårsdebut Wannabe), men de stapplande steg hon tar tycks inte alls föra henne närmare det målet. Överlag är hon till en början alldeles för osäker för att stiga fram och ta den plats som kunde tillhöra henne, vilket också innebär att hennes möten med andra människor ofta blir svårhanterliga. Det är i det skedet nästan smärtsamt att ta del av hennes ensamhet och förtvivlade jakt på bekräftelse.
Sakligt och osentimentalt Beischers uppdrag är kanske inte att explicit ifrågasätta de privata vårdfirmorna, men i stället beskriver hon tillvaron på Liljebacken på ett varmt mänskligt sätt och visar mer indirekt att arbetet på sådana platser inte borde få reduceras till ren affärsverksamhet.
Sakligt gestaltar hon också de inte alltid så estetiskt tilltalande incidenterna på äldreboendet, samtidigt som hon vidgar bilden via Moas reaktioner på dem. Det är inte alltid så oproblematiskt att konfronteras med gamla människor som mår dåligt och inte kan ta hand om sig själva, och inte är det alltid så vackert heller – men det är.
Och det här är just vad Beischers roman, via ett handfast och osentimentalt berättande, kan påminna oss om. Att många människor till slut blir gamla, att den saken inte kan vara någon synd, och att det heller inte behöver vara omöjligt att i vissa stunder lindra deras ångest och smärta. I själva verket blir Moa efterhand riktigt bra på den saken, och så kommer Jag ska
egentligen inte jobba här ock- så att frilägga hennes personliga utveckling som människa och vårdare. När hon kommer till Liljebacken är hon snarast rädd för ”kunderna” och deras egenheter, men då hon vant sig vid miljön kan hon börja se att de är vanliga människor som behöver och har rätt till respekt och empati.
Och så börjar hon tycka om dem.
Rent tekniskt tar Beischer det säkra före det osäkra och gestaltar så enkelt och rakt som möjligt, via realistiska scener som snabbt växlar. Resultatet är en småskalig men också ömsint berättelse, och de autentiska bilderna från åldringarnas tillvaro – liksom porträttet av Moa – håller jag gärna kvar i mitt minne.
Henrik Jansson
kultur@hbl.fi