Rätt ska vara rätt, också i Konstantinopel
Har man farit fram med osanning är det aldrig för sent att be om ursäkt. I höstas skrev jag en artikel i serien Litterära vandringar. Mika Waltaris roman Johannes Ang- elos, om Konstantinopels fall 1453 och kärleken mellan den sista kejsarättlingen och Anna Notaras, var en av böckerna jag citerar.
Då påstod jag att Muhammed Erövraren lät avrätta den siste kejsaren Konstantin XI Paleologos och hängde upp hans huvud på den så kallade Konstantinspelaren (på turkiska Cemberlitas, ”bandstenen”), en illa åtgången porfyrpelare i närheten av stora basaren vid Divan Yolu.
Strax fick jag ett vykort av en gammal vän och Istanbul-habitué. ”Muhammed Erövraren lät aldrig avrätta kejsaren, han dog i strid. Och Waltari har inte påstått något sådant” skrev hon och det stämmer till punkt och pricka. Jag hade läst slarvigt. Kejsaren stupar, hans avhuggna huvud hängs upp på pelaren, och vid dess fot låter Muhammed sina bödlar skära av lårpulsådrorna på Johannes Angelos, den sista ättlingen av den kejserliga släkten. På det sättet får Johannes sina kejserliga ”purpurstövlar” till slut.
Den 17 respektive 16 februari har förresten Faruk Aksoys historiska spektakelfilm Fetih 1453 (”segern”, ”erövringen” – den enes fall, den andres triumf!) premiär i Turkiet och Tyskland. Den handlar om Muhammed Erövrarens uppväxt och erövringen av Konstantinopel, och är den dyraste film som någonsin gjorts i Turkiet. 13 miljoner euro kostade filmen, och blotta trailern kostade närmare en halv miljon.
Trailern sågs av 1,5 miljoner tittare under de först 24 timmarna efter att den offentliggjorts på nätet. I grannlandet Grekland omskrivs filmen i tidskriften To Proto Thema som motbjudande ”turkisk erövrarpropaganda”. Filmen anklagas för att förvränga historiska fakta, och en del greker ser den som en skymf mot nationen och anser att den inte alls borde visas i Grekland. Utan tvivel kommer den att leda till en av de frekventa grannfejder som Turkiet och Grekland av varierande orsaker brukar vara inbegripna i.
Det återstår att se hur den ter sig i en större europeisk kontext – påkostat datoranimerade stridsscener i Sagan om ringen- stil är svåra att kombinera med ett internationellt fredsbudskap och eftertänksam kulturrelativism. Dagens enorma turkiska intresse för sultanglamour och -action kan se lite betänkligt ut ur ett europeiskt perspektiv. Men det kan också vara en tillfällig överreaktion efter 1900-talets Atatürk-republikanska variant av nationalism.
kultur@hbl.fi