Guggenheimskatt
Tisdagen den 10 januari, jag satt som fastnaglad framför tv:n. Kanalen hette stadi.tv. Direktsändning från Finlandiahuset: Guggenheimrapporten presenterades. Koncept- och utvecklingsstudien, som en välavlönad arbetsgrupp gått och filat på i ett år. Två gentlemän från Guggenheimstiftelsen inledde rapporteringen.
Kostnadskalkyler, beräknade biljettintäkter, byggkostnader, licensavgifter …
Var fanns visionerna – Konsten? Kandinsky och Miró? Peggy Guggenheims entusiasm?
Var det hon som under sitt första besök i Paris köpte en regnrock i stället för en minkpäls för att kunna köpa en nätt liten Picasso? Nej, nej – det var vår Maire Gullichsen!
Efter sändningen är jag så utmattad att jag somnar på soffan. Jag drömmer att året är 2027 och att jag i mina slitna Nokiagummistövlar traskar fram på Salutorget. Sandsäckar har staplats på kajen intill Kolerabassängen, trots det sköljer vattnet över torget. Jag närmar mig byggnaden, men jag kan inte beskriva den. Har den vingar? Gnistrar den i solen? Är den magisk? Zaha Hadid?
År 2005 skrev jag så här om New Yorks Guggenheimmuseum, ritat av Frank Lloyd Wright: Han följde spiralgången som ledde upp mot takkupolens glasblomma, genom vilken ljuset silade in som i en rofylld katedral …
”Efter sändningen är jag så utmattad att jag somnar på soffan.”
Aulan fylls av ryska konststuderande. Torkmaskinerna arbetar för fullt. Jag letar efter kupongerna som jag tilldelats på Stor-helsingfors socialkontor i Grankulla: de gäller på hälsostationen i bortre Mosabacka, i mataffärer och på konstmuseer. Strunt i tandvärken: jag väljer Konsten! Jag betalar 43 euro – dollar, kassörskan stämplar min kupong: jag har således betalat min Guggenheimskatt!
Min kinesiska mobil piper, det är fru Guuleed från stadens bemanningskontor: tjänare, det behövs en dagismommo till Håkansböle, har du möjlighet att rycka in …
Jag hinner inte se hela utställningen, men söker upp en enda konstskatt för att tillfredsställa min stora längtan efter skönhet: Mark Rothkos Black on Grey …
Jag vaknar med ett ryck, stänger av stadi. tv och nynnar på Simon & Garfunkels gamla sång: So long, Frank Lloyd Wright.