”Kustfolkets framtid naggas i kanterna”
I sin nya dokumentär lyfter Matts Dumell fram hur finlandssvenskheten har beskurits på ett oroväckande sätt. Alla skriver inte under hans tolkning.
Det är inte de aggressiva demonstranterna mot den obligatoriska svenskan som utgör den största faran för finlandssvenskarna, hävdar Matts Dumell i sin tredelade dokumentär Kustfolket. Enligt honom ligger faran i att varken grundeller språklagen hindrar att finlandssvenska institutioner läggs ner. Filmen visades på Ekenäs sjunde filmfestival i går och följdes av en paneldiskussion.
Dokumentären tar fasta på att man varken med stöd av grund- eller språklagen, som skall garantera både finskoch svenskspråkig service på sitt modersmål, kan hindra att institutioner smulas sönder.
Under de tio senaste åren har mycket hänt. Skolor läggs ner i rasande takt, studentsvenskan slopas, BB i Ekenäs läggs ner, delar av Sibbo annekteras av Helsingfors och i Raseborg, Vasa och Åboland slås de sista tvåspråkiga magistraterna ihop med de finska och finska blir majoritetsspråk, för att nämna en del av den dystra statistiken. Ett positivt undantag utgör Karleby, som höll på att uppgå i det finska Uleåborg, vilket efter en hård kamp hindrades av riksdagens grundlagsutskott.
– Om det inte i lagstiftningen finns en försäkran att språkförhållandena måste beaktas, och att man måste göra en språkkonsekvensbedömning innan beslut fattas, finns det ingenting som hindrar att en finsk planerare struntar i de här aspekterna, inte av illvilja, utan av okunskap, säger Matts Dumell.
”För gnällig”
Frågorna är synnerligen aktuella i och med de planerade stora kommunsammanslagningarna, där svenskan i de flesta fall blir minoritetsspråk för att inte tala om Nylands Brigads framtid.
– Finns det något man kan göra för att motverka de dystra framtidsvisionerna, undrade panelens moderator Erik Hagman.
Riksdagsledamot Maarit Feldt-ranta (SDP) ansåg att
”Finlandssvenskarna och de tvåspråkiga är ingen liten minoritetsgrupp.”
MATTS DUMELL journalist tonen i dokumentären var för negativ och gnällig.
– Jag tycker att man måste ha en mer positiv utgångspunkt och se hur man kan utveckla samhället. Det är väl inte av språkpolitiska skäl man lagt ner skolor, utan för att det inte finns tillräckligt med elever. Lojo har hela tiden varit mer aktivt och aggressivt än Raseborg och haft som mål att se till att deras sjukhus består. Framtiden avgörs i stor utsträckning i Helsingfors.
Kulturarbetaren Barbro Fri och kommunalpolitikern Werner Orre (SFP) tyckte att vi inte får vara alltför navelskådande utan bör öppna perspektivet utåt, framför allt mot Norden.
– Vi måste också fråga oss vad vi vill. Nedläggningen av BB var ett sår som ännu inte läkts och som gjorde oss apatiska, sade Fri.
Stadsdirektör Mårten Johansson trodde att man måste gå framåt på de små stegens väg.
– När det gäller Västra Nylands sjukhus, vars framtid också är oviss, måste vi ta fram en servicepalett där vi ser vad som är nödvändigt att ha kvar om tio år. Det är inte den specialiserade sjukvården utan det som nyttjas mycket och ofta.
Blir fler
I dokumentären togs också några positiva aspekter upp. Bland annat har tvåspråkigheten, som är mycket reell på vissa orter, inneburit att finlandssvenskarna de facto ökar i antal och om tjugo år kommer att uppgå till 310 000 om prognoserna slår in.
– Finlandssvenskarna och de tvåspråkiga är ingen liten minoritetsgrupp, utan utgör i dag 11–12 procent av befolkningen, och deras rättigheter bör tryggas, säger Matts Dumell.
Han påpekar också att både SFP och SDP har suttit med i de regeringar och i de administrativa organ där de för finlandssvenskheten ödesdigra besluten fattats.