Utslagning pågår inom vården
Hbl (20.12) hade ett reportage om utslagningen inom vården där det framgick att en halv miljon medborgare inte anser sig ha råd att bekosta den vård de behöver och de mediciner de behöver.
Detta hör till de tragiska utslagningsfenomen som ingår i den långvariga och planerade politiken att utesluta en märkbar del av folket från samhällets omsorgsansvar i flera olika avseenden. Reportaget har även kommenterats i några påföljande inlägg. Några missuppfattningar råder dock. Det uppgavs att de som till exempel lever på endast utkomststöd har svårt att av det bekosta vårdkostnader. Detta kräver en förklaring.
Själva utkomststödet lämnar ingen utan vård och mediciner eftersom de, då behov finns, i sin helhet bekostas genom utkomststöd. Till den delen fungerar sociallagstiftningen. Saken är dock inte så enkel som den låter. Grundfelet är att basutkomststödet kontinuerligt försämrats och därför försätter det de berörda medborgarna i en alltför utslagen och hjälplös situation. Indexjusteringarna uteblev under många år och därtill indrogs kopplingen till den fulla folkpensionens nivå. Basutkomststödet skulle förr vara 85 procent av den fulla skattefria folkpensionens nivå vilket i dag skulle betyda över 600 euro i månaden. Basutkomststödet har dock i år blivit endast drygt 450 euro i månaden minus självrisken för hyreskostnader vilket innebär att det kan landa på cirka 350 euro och för arbetslösa på till exempel 250 euro.
Riksdagen har inte brytt om att se varken till socialt ansvar, till grundlagen eller till avtalade mänskliga rättigheter i sin besinningslösa utslagning av hjälplösa medborgare. Även partier som hänvisar till ord som solidaritet har inte ens uppfattat vad det ordet innebär. En följd av beräkningen ovan innebär att en stor mängd medborgare som skulle behöva utkomststöd för vård och mediciner avstår från att ansöka det eftersom de inte anser sig kunna leva på ett så lågt basutkomststöd vilket är förutsättningen för att få utkomststöd för vård och mediciner, därtill får de inte ha andra tillgångar än sin bostad.
”Riksdagen har inte brytt sig om att se vare sig till socialt ansvar, till grundlagen eller till avtalade mänskliga rättigheter i sin besinningslösa utslagning av hjälplösa medborgare.”
Det har räknats ut att de fattigaste och nödställda beroende på sin tragiska belägenhet har upptill tio år lägre medellivslängd till följd av att de inte kan bekosta en behövlig vård eller inköpa behövliga mediciner. Då frågar man sig om det finns en beräknad samhällsplan bakom situationen för att minska samhällets sociala kostnader eftersom samhället sparar då dödsfrekvensen ökar bland de nödställda och deras livslängd minskar. Den som läst samhällshistoria vet från vilka samhällsmodeller sådana följder är tagna. Skrämmande är därtill att så få medborgare reagerar på de långvariga politiska utslagningsfenomenen som åsamkar så stor plåga och undergång för flera hundratusen hjälplösa medmänniskor. Även kyrkans tystnad förskräcker, något som även har ett långvarigt historiskt arv med det förfall det innebär. Där kärleken är död finns Gud inte närvarande.