Snabbaste och Finaste vägen till toppen
Hissflickorna på Stockmanns varuhus var ännu på 1950och 60-talet den tidens sevärdheter och halvkändisar. Orvokki Tikkanen var en av dem som internt handplockades till representationsjobbet. När hissarna blev automatiska försvann yrket.
Stockmanns nuvarande varuhus öppnade sin första fyra våningar höga sektion på Centralgatans sida 1926. Då var det en hisspojke som skötte den enda hissen. Från 1930 när det nuvarande stora huset öppnades fanns det fem hissar i rad, och alla sköttes av unga hissflickor i uniform.
Hissflickorna fanns ännu i början av 1980-talet, ända tills de sista hissarna automatiserades. Det var 1982 eller 1983, ingen vet ens exakt när epoken tog slut.
Till en början var det viktigt för Stockmanns image att hissflickorna var vackra och proffsiga, och yrket hade till och med en viss glamour under de första decennierna. På sitt eget sätt var flickorna den tidens kändisar som folk gärna kom för att titta på.
Stjärnor som Kim Novak och Harriet Andersson hade ju prövat på hissflickans yrke innan de blev skådespelare.
Under 1970-talet började yrket kännas mera vardagligt, och den uniform flickorna fick i mitten av decenniet var långt ifrån glamourös. Brun veckad kjol och vanlig enkel blus passade tydligen bäst in i den tidens ideal. Det var kanske ett första tecken på att hissflickornas tid var förbi.
Hiss med spak
Orvokki Tikkanen är en av Stock- manns hissflickor. Hon började det jobbet 1958, men innan dess hade hon varit internt bud och senare praktikant på urmakeriavdelningen.
– Jag sökte aldrig jobb som hissflicka, jag var redan anställd i varuhuset och blev handplockad. Jag var blond och gick i högklackat, kanske det räckte, skrattar hon.
– Någon direkt utbildning fick vi inte. I början var det någon mera erfaren flicka som åkte med och berättade hur man hanterade spaken i den manuella hissen. Man skulle stänga grinden och starta och stanna hissen på rätt nivå. Det var allt. Och så skulle man vara trevlig förstås.
De manuella hissarna var relativt
”Jag sökte aldrig jobb som hissflicka, jag var redan anställd i varuhuset och blev handplockad. Jag var blond och gick i högklackat, kanske det räckte.”
ORVOKKI TIKKANEN
säkra. Ett par gånger under Orvokkis tid som hissflicka hände det att hissen ”föll”, men det var inte speciellt dramatiskt. Den gled långsamt neråt tills botten kom emot och några personskador var det aldrig fråga om.
Socialt yrke
– För att vara hissflicka måste man tycka om människor. Det var ett väldigt socialt yrke, för det fanns dels de kunder som kom fram och pratade när vi väntade utanför hissen, dels dessutom alla de som ville prata medan vi åkte upp eller ner, säger hon.
Hissflickorna var propert klädda i varuhusets uniform. Det hindrade förstås inte männen från att bli in- tresserade, men Orvokki betonar att de manliga kunderna på den tiden var gentlemän.
– Det var aldrig några problem, inte ens med dem som kom sent ner från restaurangen. Karlarna kunde uppföra sig på den tiden.
Nio till fem
När Orvokki Tikkanen jobbade som hissflicka var hon en av ett drygt halvdussin som skötte hissarna. Arbetstiden var 9–5 och pauserna skötte man i skift.
– Det bästa var att man hela tiden fick träffa folk i alla åldrar. Utanför hissen hann man prata mera, och ännu på den tiden var det kanske lite fascinerande med hissar eftersom Stockmann var känt som det första hisshuset i staden. Tack och lov behövde jag inte svara på tekniska frågor om mekanismen, för dem hade jag inte kunnat svara på, säger hon.
– Några nackdelar med jobbet kan jag inte komma ihåg. Det var ett snabbt sätt att ta sig till toppen och ner igen, varje dag.
Hissflickorna var sin tids kändisar, det är ofrånkomligt. Men inte ens det var någon direkt nackdel. Orvokki säger att det åtminstone var ett steg uppåt för en före detta springflicka. Lönen var också bättre.
– Ibland kom det riktiga kändisar till Stockmann också. Jag minns speciellt Eeva-kaarina Volanen. Men de var ju inga divor och vi behandlade dem alltid som vanliga kunder.
Valde familjen
När Orvokki Tikkanen gifte sig och fick sitt första barn blev hon hemmafru.
– Vi fick tre barn i rask takt, så jag hade tillräckligt på hemmaplan. 1958 hade jag tagit körkort, och det var nyttigt när jag senare började köra mina och grannarnas barn till deras aktiviteter. Min man jobbade tvåskift, så han kunde inte alltid göra det. Det blev mycket transporter, i synnerhet när sonen och några grannpojkar började spela ishockey och hade träningar klockan sju på morgonen. En omänsklig tid, det tycker jag fortfarande.
Men sonen Tikkanen – som heter Esa – avskräcktes inte utan blev små- ningom professionell spelare. Han spelade för Nhl-lagen Edmonton Oilers, New York Rangers, St. Louis Blues, New Jersey Devils, Vancouver Canucks, Florida Panthers och Washington Capitals under 15 säsonger och vann Stanley Cup fem gånger, fyra av dem med Edmonton Oilers.
– När barnen blev lite större försökte jag hitta ett nytt jobb, men jag fick alltid höra ”Ni är för gammal”. Jag var alltså 30, skrattar hon. Det var först när min make gav mig numret till HST:S rekrytering som det nappade. Tack vare körkortet kunde jag bli spårvagnsförare, och det ägnade jag mig åt till pensioneringen, säger hon.
– Under min tid som spårvagnsförare försvann biljettkassörerna, och det var en katastrof, säger hon. Det var de som höll ordning bak i vagnen, efter det fick föraren hela ansvaret. Och de störande blev bara fler för varje år. Bäst var morgonturerna när alla skulle till jobbet, men kvällarna var hemska.