I dokufilmen är världen ond
En dokumentärfilmare tar gärna ställning för de utsatta. Men det är inte förbjudet att skratta när man ser dokumentärfilm.
Efter att ha sett mer än tusen dokumentärer inför årets upplaga av Docpoint var den konstnärliga ledaren Erja Dammert mör men inte överraskad.
– Jag fick en bra överblick av läget i världen, tycker Dammert som kunde sålla ut några självklara teman inför årets festival.
Insha’allah med underrubriken Våren gryr i arabvärlden är ett sådant tema, Europa på villovägar ett annat. Därtill finns kategorier specialiserade på dokumentärer om miljöförstöring och dysfunktionella familjer.
Men för att det inte skall bli för tungt finns också en kategori musikdokumentärer, om bland andra George Harrison, Ozzy Osbourne och U2.
– Dokumentärer behandlar ofta svåra ämnen som folkmord, krig och världens undergång. Men vi måste ha något slags balans i utbudet och erbjuda också lättare filmer. I länder i krig skrattas det också, påminner Dammert.
Däremot vill Erja Dammert inte se
”Visst kan man visa att världen är fin men det är mycket svårare att göra en sådan film.” ERJA DAMMERT Konstnärlig ledare för Docpoint
dokumentärfilmer som är underhållande i betydelsen lättsmält tidsfördriv.
– Jag tror inte på fiktion och dokumentärer som är skräp.
Dokumentärfilmare är ofta världs- förbättrare vars utgångspunkt är att lyfta fram missförhållanden. Budskapet är ”så här får det inte vara”. Att skildra problem är så mycket enklare än att beskriva det goda livet.
– Visst kan man visa att världen är fin men det är mycket svårare att göra en sådan film. Hur definierar du en bra dokumentärfilm? – Det är en film som berör publiken. Den överraskar, informerar och väcker känslor.
Själv har Erja Dammert mer än trettio års erfarenhet av att jobba med film, både fiktion och dokumentär. Ödmjukhet i mötet med de människor vars verklighet man beskriver är dokumentärfilmarens viktigaste egenskap, säger hon.
– Man får inte utnyttja någon. Då blir det katastrof.
Dammert har dokumenterat bland annat autistiska barn och finländare vars barndom präglades av att de var krigsbarn i Sverige.
– Det var mycket känslor när jag arbetade med krigsbarnen men alla mådde bra när de hade fått berätta sin historia. Och de autistiska barnen blev i min film både sedda och hörda vilket var viktigt för dem.
Yles hårdnande inställning till dokumentärfilm är nu det stora problemet för branschen. Tidigare visade Yle dokumentärer under två rubriker, numera visas bara en vilket har konsekvenser för finansieringen.
– Filmstiftelsen ger inga bidrag till filmer som inte visas av Yle, påpekar Dammert som också undrar vart Yle är på väg.
– Förr i världen fanns tv-teater och andra ”svåra” program i Yles utbud. Jag tror inte att tv-tittarna har fördummats så mycket att de inte vill ha något annat än lättsmält underhållning. Docpoint inleds på tisdag. Huvudgäst är israeliska Eyal Sivan vars filmer behandlat utvecklingen i Mellanöstern och Europa.