En vitamininjektion från Tammerfors
ORKESTER Tammerfors filharmoniska orkester Dir. Hannu Lintu. Sol. Cédric Tiberghien, piano. Kaipainen, Brahms, Stravinsky. Gästspel i Musikhuset 21.1.
Tammerforsfilharmonikernas gästspel i Musikhuset utgjorde just en sådan vitamininjektion som musiklivet i Helsingfors och Finland behöver.
När Musikhuset väl är byggt är det viktigt att det används och även om jag själv har talat mest för att också andra utländska orkestrar än Wienfilharmonikerna (24.2), St. Martin in the Fields (6.3) och kammarorkestern Wien-berlin (21.5) kunde komma på besök, är det minst lika angeläget med inhemska gästspel: Sinfonia Lahti föregick med gott exempel på alla helgons dag och tammerforsarna följde snällt efter i lördags. Tapiola Sinfonietta har som bekant en helt egen konsertserie i Musikhuset. Låt det bli en tradition att alla som vill mäta sig med huvudstadens orkestrar kommer och visar upp sig här en gång om året!
Programmässigt hamnade Tammerforsorkesterns konsert förvånansvärt nära RSO:S konsert dagen innan: vid båda tillfällena stod en romantisk pianokonsert och ett stort orkesterverk av Stravinsky på programmet. Tammerforsarna bjöd dessutom på huskomponisten Jouni Kaipainens Aubade beninoise (Beninsk morgonsång) op. 86b som öppningsnummer. Vid uruppförandet på Avantis sommarfestival i Borgå 2009 gav stycket ett något bullrigt intryck när djembetrumman dominerade ljudbilden. Nu klingade helheten rätt behagligt. Överlag sparade orkestern på krutet och sökte i stället nyanser i klangen.
Fransosen Cédric Tiberghien (f. 1975) tolkade solostämman i Brahms andra pianokonsert och bjöd på en helt trevlig spelning av ett massivt romantiskt verk, där de två första satserna egentligen är rätt vildvuxna medan de två senare är betydligt mer återhållsamma. Löpningarna fungerade hur bra som helst medan jag inte är lika övertygad om att han kunde framkalla det vackraste fortet ur flygeln. Andantesatsens trösterika cellosolo tolkades läckert av Panu Saari medan Tiberghien nästan var som bäst i det utdragna pianissimopartiet mitt i satsen.
Stravinskys Petrusjka satt sällsynt väl för årstiden då både första och sista satsen utspelar sig i fastlagstider. Också i övrigt kunde tammerforsarna sin läxa när Petrusjkas karaktär framställdes just så mystisk som han är.
På det stora hela var tolkningen välstrukturerad och välartikulerad: accenterna satt som de skulle, tidvis spelade man muskulöst, tidvis avskalat enkelt och i de bitonala passagerna där kraftigt kontrasterande musikaliskt material blandas, ansvarade alla för sin bit.