Cains märke
Kvinnodramat Mildred Pierce har kört i gång som tv-serie. Några ord om författaren torde vara på sin plats. Det gäller nämligen inte Simone de Beauvoir utan James M. Cain, en av den så kallade hårdkokta skolans snitsare. När han fick sitt litterära genombrott med The Postman Always Rings Twice (1934) beskrev The New York Times boken som lika hårdkokt som ett sex minuters ägg.
När namnet Cain dyker upp tänker man mycket riktigt på Frank och Cora i The Postman. Eller på Walter och Phyllis i Double Indemnity. Men Mildred Pierce är egentligen inte alls en hårdkokt mordhistoria även om den blev det i 1940-talets filmversion. I själva verket har filmatiseringarna av Cains romaner bidragit till att pressa noir-stämpeln på dem, även om de är skoningslösa berättelser om ambitioner och manipulationer.
Under sina läroår som journalist insöp Cain det av depressionen hemsökta Amerikas folkliga tungomål. Då kom han även i kontakt med publicistiska storheter som H. L. Mencken och Walter Lippman. Därefter följde Hollywoodåren som manusförfattare samtidigt som han satsade på sitt författarskap.
Efter framgången med The Postman Always Rings Twice kunde han unna sig välbehövlig semester. Den 9 januari 1939 anlände Cain med flyget från Stockholm till Helsingfors. Med sig hade han hustrun Elina, född Sjöstedt, som nu var mån om att få presentera sitt gamla hemland för maken. Paret bodde på hotell Torni där Hbl:s reporter träffade dem och skrev författarens namn med ett e (Caine) på slutet.
Musikälskaren Cain berättade hur stor Sibelius är på den amerikanska västkusten. Ett par år tidigare hade han upplevt en konsert i Hollywood inför 20 000 begeistrade åhörare. Han hoppades även kunna hinna med en avstickare till Moskva och Berlin för att kunna ta en närmare titt på de moderna diktaturstaterna.
Hustrun Elina, den andra av Cains fyra, hade en mor som hette Sofia Sjöstedt. I vissa källor har denna driftiga kvinna ansetts som förebilden till Mildred Pierce. Andra källor uppger emellertid att Kate Cummings, en av Cains kvinnliga bekantskaper som var mor till skådespelerskan Constance Cummings, utgjorde inspirationskällan.
Samma år som Mildred Pierce (1941) utkom litteraturkritikern Edmund Wilsons studie The Boys in the Back Room, det första försöket att kartlägga ”tabloidmordens poeter” där den hårdkokta skolan spårades till Hemingway. Tankarna kan även gå tili depressionsårens John Steinbeck och Nathanael West. Egentliga detektivromaner som genrens mästare Dashiell Hammett och Raymond Chandler skrev Cain inte.
Skribenten är kulturredaktör och filmkritiker