Men tänd belysningen!
The Following. MTV3 21.00.
En kriminalserie kan vara hur bra som helst men ändå ingår det nästan alltid verklighetsfrånvända scener som gör att man undrar över tänket. Som nu detta med belysningen. Detektiverna rusar in i ett hus mitt på ljusa dagen. Gardinerna är givetvis fördragna för det är mördarens hus. Flera minuter ägnas genomsökandet i ficklampans ljus. Det finns ytterligare några liknande klyschor i Kevin Bacons stora tvdebut – ja, det är så den omskrivs i hemlandet USA – men detta med ficklampan tar priset.
Kevin Bacon spelar en före detta FBI-agent som lider av skadorna som han ådrog sig när han fångades av den seriemördare som sedan blev hans trofé. Givetvis är ex-agent Ry- an Hardy alkoholiserad och omvänt besatt av det förflutna. Han vill glömma men det går nu bara inte. Och så rymmer den där blodtörstige litteraturprofessorn, dessutom!
Joe Carroll, spelad av James Purefoy, gillar Edgar Allan Poe, allegorier, symbolik och allt fanatiskt. Seriemördaren betraktar sin verksamhet som konst men, tillägger han själv på ett skoningslöst sätt, vansinnig konst.
När Joe Carroll rymmer framgår det snabbt att han haft tillgång till internet i fängelsets bibliotek, hur det nu är möjligt, och utan att någon känt till det skapat en helt egen församling. Groupies. Anhängare. Lärjungar. En kult har många namn. Och det är denna kult som försvårar utredningen av konspirationen.
FBI ringer upp Ryan Hardy som fyller vattenflaskan med vodka och drar i väg till händelsernas mittpunkt. Ingen av utredarna gillar honom för att ”Hardy kommer inte överens med folk”. Schablon nummer tre eller fyra.
The Following är en färsk serie. Den hade USA-premiär i januari på Fox och lockade genast 10,4 miljoner tittare. Vansinnig siffra men så går det också varje dag lösa ungefär ”300 seriemördare i USA”, enligt Joe Carroll som snabbt åker in på kåken igen. Mördandet fortsätter, förstås.
Första avsnittet avrundas lika schablonmässigt som stilenligt med Marilyn Mansons version av Eurythmics Sweet Dreams.