Kräftan som världsbild
I Ekenäs visar fem finländska konstnärer verk som tangerar kräftskivan. Med utställningen vill Pro Artibus högakta den finlandssvenska traditionen.
Strävan bakom utställningen, som går under namnet Kräftskivan – en finlandssvensk karneval är enligt konststiftelsen Pro Artibus att tala om festen som ett komplement i vardagen, men också som vardagens motsats. Man vill också ”högakta kräftkalasets ställning i den finlandssvenska kulturen och traditionen”. Vad är då en typisk finlandssvensk kräftskiva i dag?
I bildkonstnären Johanna Lecklins iscensatta fest i en mörk studio spyr värdinnan mitt under talet och vissa av gästerna kysser varandra obemärkt. Festsällskapet är avbildat både framifrån och bakifrån i slowmotion, och Lecklin visar hur tudelad en fest kan vara.
Pauliina Turakka Purhonens humana dockor och rader av snapsglas som är placerade framför en stor landskapsmålning talar mera direkt till känslan. Denna installation är full av potentiella berättelser och skildrar ingående människointriger och utanförskap.
Överlag är utställningen välhängd och formar en estetisk helhet. Med finns enbart nyproducerade verk, men vissa av verken förefaller för specialbeställda. Överklassiga tuppar Anna Retulainens målningar med kräfttema upptar en stor del av utställningen. Hon påstår i katalogen att hon inte tidigare målat kräftor. Vanligen målar hon frukter, grönsaker och fiskar, traditionella stillebenmotiv i konsthistorien.
Retulainen använder dessa ob- jekt endast som ett slags medvetna verktyg. Det väsentliga är målningen i sig. Målningarna uttrycker något processartat, det är frågan om ett slags organiskt måleri.
Vad är det då som svetsar fast Retulainens måleri i nutiden? Jag imponeras av hennes färgkänsla, tekniska skicklighet, tempot och glöden hon för fram i målningarna, men längtar ändå efter något mera.
Man kan fråga sig varför det finns med stora porträttlika fotografier av tuppar på utställningen. Den åländske fotokonstnären Kenneth Bamberg menar att det krävs stort tåla- mod och list både när man fotograferar tuppar och fångar kräftor för hand. Båda är blixtsnabba i sina rörelser. Jag associerar dessa stora inramade porträtt till överklassen.
Snäckor, hav, kojor, färger och en lek med olika material återkommer vanligen i svenskfödda Anna Rokkas stora, tidlösa och drömlika installationer. Till denna utställning har hon gjort en platt vägginstallation i rött plastmaterial, likt en enorm kräfta. Tydligt och naivt Utställningen strävar i sin helhet efter att lyfta fram festens betydelse i människors liv och i konsten. Men ändå gnager frågan i mig om vad man egentligen är ute efter, speciellt när det finlandssvenska betonas. Det hela förefaller alltför tydligt och naivt.
Jag kan inte känna igen mig i denna finlandssvenskhet, och helheten fungerar inte för mig som en skärningspunkt, för mig inte in på nya tankespår eller ger någon djupare insikt i varför vi är som vi är.
Utställningskatalogen är ett slags idébok. Häftet är ett hopkok av en text av etnologen Bo Lönnqvist, saftiga svampajsrecept och dukningspyssel.
Texter om hur bildkonstnärer förhåller sig till kräftskivan som fenomen blandas med intervjuer med biologilärare, kräftförsäljare och antikhandlare. Genreövergripande ja – men inte särskilt slagkraftig.
Nyligen visades också en kräftskiva på Ekenäs museum, iscensatt i en borgerlig tjugotalsmiljö. I ett musealt sammanhang framstod ämnet som en naturlig del av vår kultur och vår historia. Men kräftkalas inom nutidskonstens ramar blir något annat, speciellt när det visas av en finlandssvensk stiftelse i Ekenäs.