Måttligt underhållande museibesök

Regi: Shawn Levy. Manus: David Guion & Michael Handelman. Foto: Guillermo Navarro. I rollerna: Ben Stiller, Robin Williams, Rebel Wilson, Steve Coogan.

Natt på museet: Gravkammarens hemlighet är en komedi som omges av sorgliga omständigheter. Syftar på Robin Williams alias Teddy Roosevelts tragiska frånfälle, en resa där han får sällskap av veteranskådespelaren Mickey Rooney.

Annars är det fråga om samma gamla historielektion med nacken i backen, den här gången med brittiska förtecken. Det vill sig inte bättre än att den fornegyptiska magiska tavla (mera om detta i öppningssekvensen) som gett liv åt Teddy, Attila, Rex och de andra tomtarna på Naturhistoriska museet i New York tappar sin glans.

Det är orsak nog att åka till The British Museum i London där tavlans upphovsman, en ättling till solguden Ra ( Ben Kingsley), häckar till vardags. Ben Stillers nattvakt Larry får sällskap av alla de sedvanliga vapendragarna men i uppsättningen ingår också Rebel Wilsons brittiska valmästare. Samt Sir Lancelot (Dan Stevens), den mytomspunne riddaren som fått det här med Den helige graal på hjärnan.

Effektmaskineriet tar över

Sedan är det tuta och kör. Slapstick-nummer och fantasterier avlöser varandra och i en av scenerna råkar cowboy-Jed (Owen Wilson) och bästisen Octavius ( Steve Coogan) ut för vulkanutbrottet i Pompeji. Sånt.

Men än en gång får man en känsla av att effektmaskineriet kör över karaktärer och komiska scenarier, att det kunde ha blivit så mycket bättre och vassare.

Lite roligt blir det när en allt snurrigare Sir Lancelot på en teaterscen i London utmanar kung Arthur som låter förstå att han egentligen heter Hugh Jackman (i egen hög person) och att han ingalunda spänner på den sköna Guinevere ( Alice Eve). Det är bara på låtsas, liksom.

Ett plus också för den vemodiga finalen och de i sig gulliga far och son-turerna. Men i det stora hela framstår Gravkammarens hemlighet (Secret of the Tomb) som en kavalkad av missade chanser.

Med lustigkurrar som Steve Coogan, Ricky Gervais och Robin Williams (i sanningens namn blott en skugga av sitt forna jag) på banan borde gapskratten vara en självklarhet. Det är de inte, långt därifrån.