Brev till en krigare
Frilanskolumnisten Osama Alaloulou, 28, kom till Finland för att studera 2012. Han bor i dag i Åbo och studerar vid Institutet för mänskliga rättigheter vid Åbo Akademi. Han återvände nyligen från sin senaste resa till hemlandet Syrien, som gick via Turkiet. I reflektionen bredvid minns han sin unga kusin som skulle bli farmaceut, men som i stället blev indragen i Islamska statens grymma verklighet.
Jag minns fortfarande min kusin från barndomen, hans leende ansikte och hans angenäma sällskap. Jag minns de trevliga diskussioner vi hade. Han var en modig och klok pojke, välutbildad, kunde knyta vänskapsband och ta hand om andra människor. Alla tyckte om honom för att han var en ärlig och varmhjärtad person.
Senast jag träffade honom i det verkliga livet var han 16 år gammal. Men vi har fortsatt ha kontakt per telefon eller via Facebook. Han var entusiastisk över att fortsätta med sina studier och över en hägrande karriär som farmaceut.
Men sedan förstörde kriget i Syrien hans drömmar.
Under upptakten till den syriska folkresningen, i mars 2011, deltog han i den revolutionära verksamheten genom demonstrationer, genom att bistå de sårade demonstranterna, genom att skriva slagord.
Nu är han 19 år gammal. Han skaffade en militär utbildning efter att den inledningsvis fredliga revolutionen övergick i en beväpnad konflikt. De senaste tre åren har han krigat. Han började sin utbildning i Fria syriska arméns led, skadades otaliga gånger men klarade sig. Då den syriska revolutionen drog ut längre än man väntat sig upplevde han att det var ett dåligt alternativ att fortsätta som krigare i den inofficiella och dåligt organiserade armén. När kriget fortsatte brann folk ut och började islamiseras. Med det menar jag att många fredliga demonstranter och senare krigare i Fria syriska arméns (som anses vara demokratisk och relativt sekulär) började gå med i islamistiska grupperingar.
Han var en av dem som gick med i en islamistisk brigad där utbildningen sköttes av en före detta krigare från Afghanistan, som rest till Syrien, och han deltog i mångsidiga kurser som organiserades av brigaden. Han studerade mestadels jihadism och annan religiös kunskap. Han bad sin hustru att använda abaya (heltäckande plagg), handskar och en slöja som täcker ansiktet. För mig motiverade han sitt beslut så här: ”Det här handlar inte om att begränsa hennes frihet utan är en strävan att förhindra att hon råkar ut för skam och osedlighet, förhindrar henne att bli en teater för de ögon som tittar på henne”. Han lät skägget växa och klädde sig i huvudbonad, lösa byxor och shalwar kameez, en slags klänning.
När al-Nusras front (en underavdelning till al-Qaida i Syrien) och den Islamska staten 2013 gick åt olika håll tyckte han att det var bäst att ansluta sig till IS, eftersom han ansåg att det var den rätta vägen till det sanna islam. De gifte sig i Syrien i fjol, på sommaren blev hustrun gravid och han reste till Turkiet för att stödja sin hustru fram till barnets födsel.
Jag träffade honom för två veckor sedan, i Turkiet. Efter att han kommit till Turkiet hade hans hustru börjat använda hijab (plagg som täcker huvud och bröst), och han själv hade börjat använda t-tröjor för att dölja sin lojalitet med Islamska staten och islamisterna medan han bodde bland syrier och turkar i Turkiet. De välkomnade mig varmt i sitt hem och bjöd på mat och te. Efter lunchen frågade jag om hans åsikter kring utvecklingen i Syrien. Jag ville se om han fortfarande hade samma tankar om Islamska staten. Han inledde diskussionen.
– Ingen kommer att slå islam. Alhamdullillah (Guds tack) så framskrider Islamska staten enligt Allahs vilja genom att rena världen från de feltroende, som önskar muslimernas död. Ser du Osama, fortsatte han för att göra anspråk på min fullkomliga uppmärksamhet, enligt Allah kan sharia uppnås endast med vapen. Jag frågade om han kan förklara mer. – Strömmen av krigare som ansluter sig till Islamska staten växer. För några dagar sedan träffade jag några vänner här i Turkiet, som också är IS-krigare. Jag tillbringade två dagar med dem nära gränsen till Syrien. Under båda dagarna anlände folk från världens olika hörn dit. De som kom var inte bara unga män, utan kvinnor och män i olika ålder. I motsats till den allmänna tron så finns det många framgångsrika och ivri-
ga unga människor bland dem. En av dem var en verkligt rik man, en annan en ingenjör. Ändå väljer de hellre att ansluta sig till Islamska statens krigarled, svarade han.
– Men tror du inte att Islamska staten fungerar som vilken som helst totalitär regim i Mellanöstern, som försöker få folk att leva enligt dess regler, som tvingar dem att vara tysta och godkänna alla påbud. Du vet att den största delen av Islamska statens krigare inte är syrier eller irakier så hur kan en utlänning resa till Syrien eller Irak och tvinga de lokala att leva enligt sin vilja, frågade jag.
– När det gäller utländska krigare så är de muslimer och de har rätt att driva Islamska statens politik. De är våra bröder. Dessutom borde du hålla i minnet att vi befinner oss i statens grundläggningsfas. Vi befinner oss i krig mot 40 länder. Islamska staten är kanske hård men bara för att främja den interna säkerheten och invånarnas välmående, sade han.
– Så berätta för mig vad som händer sedan, om Syriens och Iraks förvaltningar och de andra krigargrupperna förlorar?
Men hans hustru bad oss att byta diskussionsämne. Hon tittade på mig med oskyldiga ögon.
Jag visste att hon inte delade sin mans tankar. Upprepade gånger beklagade hon giftermålet men sade att hon i stället för att skilja sig försöker förändra sin mans tankar. – Låt mig prata, kvinna, sade han då ilsket. Därefter tittade han på mig och fortsatte: – Islamska statens mål är inte bara att erövra Syrien och Irak, utan hela världen. Inshallah, vi kommer att förslava alla otrogna kvinnor och män.
Jag sade att jag förstår hans mål, frågade om han tror de är vettiga och uppnåbara innan jag reste mig upp. Jag ville hinna till den första bussen mot gränsen mellan Syrien och Turkiet för jag ville fortsätta min resa till Syrien.
Han log oskuldsfullt mot mig, men hans leende var inte längre detsamma som jag minns från barndomen.
– Tror du att de tragiska bilderna av död, att den massiva förstörelsen eller syriernas ständiga lidande är vettigt? Tror du det är vettigt att tillåta att Assads regim använder kemiska vapen mot barn och kvinnor, frågade han och brast ut i gråt.
Hans hustru gick fram till honom och kramade om honom. Jag gick ut och stängde långsamt dörren.
De tittade efter mig genom fönstret, med tårfyllda ögon.
Översättning från finska: Jeanette Björkqvist