Värdera Natos för- och nackdelar och debattera säkerheten

Den ryska kraftpolitiken har åsamkat en kris för det europeiska säkerhetssystemet. Det finsk-svenska utvecklingsarbetet inom försvarspolitiken bör inte heller separeras från den europeiska helheten. I själva verket skapades grunden för det europeiska säkerhetssystemet redan i Jalta 1945 mellan ”de tre stora”.

I slutet av andra världskriget, i februari 1945, förhandlade Storbritannien, Sovjetunionen och USA i Jalta hur Europa skulle återuppbyggas. Eftersom Stalin uppnådde för mycket ledde resultatet av Jalta-konferensen till en världspolitisk paradox på grund av att Sovjetunionen kort efter krigets slut redan uppfattades som ett hot av västmakterna. Detta i sin tur ledde till en fördämningspolitik där västmakterna sågade kontakterna med Sovjetunionen.

Europas politiska ledare tvingades godkänna det ryska herraväldet i de länder som den röda armen under kriget ockuperat. Å andra sidan godkände Kreml att västmakterna i sin tur behöll ”sin del” av Europa. Denna uppdelning i intressesfärer fastslog gränslandet Finlands geopolitiska position. Grunden till den finländska alliansfriheten något senare vilade på de arrangemang där Finland behandlades som en av förlorarna även om Finland i själva verket hade uppnått en avvärjningsseger och inte var skyldig till vinterkriget.

Trots detta godkände Sovjetunionen sommaren 1975 i Helsingfors den Europeiska säkerhets- och samarbetskonferensens slutdokument, Sovjetunionen ansåg att stormakternas intressesfärer i avtalet hade godkänts av parterna. Det var ingen slump att Kreml efter konferensen ville att Finland skulle avstå från sin neutralitetspolitik samtidigt som Sovjetunionen föreslog en gemensam krigsövning 1978. Med hjälp av den tidens metoder av vapenlöst ”hybridkrig” ville Sovjetunionen föra Finland närmare sin intressesfär ända tills Sovjetunionen upplöstes.

År 1990 godkändes i Paris en deklaration gällande Europa i vilken man åter fastställde principen om gränsernas suveränitet. Enligt deklarationen kunde gränser dras på nytt, men endast under fredliga förhållanden. Sovjetunionen upplöstes 1991–1992, nästan helt fredligt och utan inblandning av externa makter, då man i Moskva konstaterade att Ryssland frigjort sig från sin förbundsstruktur och blivit självständigt. Jugoslaviens inbördeskrig och sönderfall under åren 1991–1995 samt ”fortsättningskriget” i Kosovo 1999 sopade i sin tur bort förbundsstaten Jugoslaviens strukturer samtidigt som delstaterna erbjöds självständighet.

I början av 2000-talet ansågs Europas gränser vara slutgiltiga, okränkbara, och eftersom beroendet staterna emellan ständigt tilltog ansågs detta faktum minska behovet av en militär beredskap. Man tänkte att Ryssland skulle ha sin plats i den europeiska integrationen såsom i Na- tosamarbetet. Även om det fanns olösta konflikter i Europa kunde Kosovo-krisen lösas.

Då Krim 2014 med hjälp av militära maktmedel med våld anslöts till Ryssland ansågs det samarbetsvilliga säkerhetssystemet i Europa åter, efter andra världskriget, ha hamnat i en djup kris. Försmak till händelserna i Ukraina hade man redan fått 2008 i samband med konflikten mellan Georgien och Ryssland vilken i Finland felaktigt uppskattades som en engångsföreteelse.

För Finlands del hade dock perioden av en sådan säkerhetspolitik som lutade sig mot ett ständigt fördjupat samarbete delvis upphört. Av denna orsak har det inte nu varit lätt att anpassa sig till den ryska kraftpolitiken. Den Europeiska unionen har för Finland sålunda i snabb takt formats nästan till den viktigaste delen av vårt säkerhetssystem. Å andra sidan har utrikesminister Erkki Tuomioja retat upp sig på UM-tjänstemännens och andra sakkunnigas debattinlägg vilket i sig påminner om den finlandiserade perioden i vår samtidshistoria. Om denna irritation återspeglar ett mera spänt läge mellan Finland och Ryssland är svårt att säga.

President Martti Ahtisaari gav den 14 februari 2015 en tvintervju där han som sin åsikt konstaterade att Finland kunde klargöra sin position i den förändrade säkerhetspolitiska omgivningen. Ahtisaari konstaterade, precis som 2002, att Finland kunde ansluta sig till Nato eftersom alliansen i dag är den främsta fredsbevarande försvarsunionen efter det kallla kriget och inte hotar någon. Ahtisaaris riktlinjer kunde lösgöra Finland från den geopolitiska och historiska positionen som uppstått som en följd av händelserna på 1940-talet, efter andra världskriget. Men därtill kunde Finland dra nytta av förändringarna i Europa som i sämsta fall riskerar att tudelas på nytt.

Europas säkerhetssystem befinner sig i en kris. Förr eller senare bör Ryssland och motparterna återvända till någon form av samarbete. Detta hänger i första hand ihop med Rysslands vilja till samarbete. I den nuvarande situationen vore det nödvändigt i Finland att grundligt debattera om säkerheten samtidigt som det är viktigt att värdera ett Natomedlemskaps för- och nackdelar. I samband med detta vore det viktigt att undersöka möjligheterna för utvecklandet av ett ytterligare närmare regionalt och militärt samarbete.

Då bör man helst även sträva efter att värdera hur mycket Finland varje år ekonomiskt går miste om i form av missade utländska investeringar om landet skulle hamna i ett geopolitiskt tomrum. Det är oroväckande om utvecklingen är sådan att Finland i framtiden endast skulle attrahera ryska, huvudsakligen till Kreml bundna och politiskt styrda, investerare.

ALPO RUSI Professor, ambassadör, tidigare utrikespolitisk rådgivare för president Martti Ahtisaari Helsingfors