Iscensatt verklighet
Vad är sanning på film? Den frågan har oftast varit mest aktuell i relation till dokumentära filmer, men när fiktionsfilm ”baserad på verkliga händelser” blir allt vanligare förskjuts frågeställningen. Vad tror vi egentligen att vi ser när vi ser en rekon
”Film är sanning 24 gånger per sekund”. Den franska regissören JeanLuc Godard är den som oftast krediteras för det citatet, men vissa menar att det egentligen var hans filmfotograf Raoul Coutard som formulerade de ikoniska orden. Andra menar att fortsättningen på citatet ska vara ”och varje klipp är en lögn”. Oavsett vem som sade vad, kan vi antagligen enas om att film inte är sanning. Det är inte heller lögn. Film är manipulation. Det har det varit ända sedan bröderna Lumières tåg rusade mot biopubliken 1895.
De senaste åren har en uppsjö av filmer där berättelsen är ”baserad på verkliga händelser” nått våra biografer. Bara i år kan Foxcatcher, Unbroken, Pride, Wild, The Theory Of Everything och kommande The Imitation Game, American Sniper samt Selma nämnas. Med historiskt bagage kommer alltid faktakontrollanterna, och allt som oftast hittar de en hel del underligt. I USA går debatten redan het, särskilt gällande de två sistnämnda filmerna. American Sniper och dess regissör Clint Eastwood har kritiserats för att fabricera ett samband mellan 9/11 och Irakkriget medan trovärdigheten i Ava DuVernays Selma, om Martin Luther King Jr., har blivit ifrågasatt på grund av den ofördelaktiga porträtteringen av Lyndon B. Johnson. Denna kritik har sedermera bemötts av både tillbakavisningar, rättelser och nya anklagelser, helt beroende på vilket läger du befinner dig i. Åsikterna varierar, men alla har en.
Andrew Burstein och Nancy Isenberg, bägge professorer i historia vid Louisiana State University menar i artikeln ”It’s not just ’Selma’: Hollywood’s history problem” på Salon.com att det är dags att sluta låtsas att film är samma sak som historia. De menar att vi i dagens samhälle har blivit indoktrinerade att tro att ”baserad på verkliga händelser”filmer är ungefärliga presentationer av historiska fakta, när det i stället handlar om underhållning.
Vana att ifrågasätta
Att tänja lite på sanningen är verkligen inget nytt inom film, men det har historiskt sett varit något dokumentärfilmen varit mer benägen att göra. Där, till skillnad från i fiktionsfilmen, finns nämligen ett inbyggt sanningsanspråk. Ordet dokumentär (adj.) betyder ”som direkt återger verkligheten”. Se här, det här är på riktigt.
Men redan den dokumentära långfilmens fader Robert Flaherty tog sig en hel del friheter med sanningen. I Nanook of the North (1922) regisserade han av berättartekniska skäl fram en väldigt vriden bild av inuiten Nanook, som egentligen hette Allakariallak. Bland annat fick han jaga med spjut fast han annars använde gevär och låtsas att han aldrig hade sett en grammofonskiva förut, och hans hustrur i filmen var egentligen Flahertys partners.
Vi har sedan Flahertys tid blivit relativt vana vid att ifrågasätta och misstro dokumentärers sanningshalt. Med sin uttalade ambition att porträttera verkligheten har dokumentärfilmen lärt oss att vara på vår vakt, att inte lita på allt vi ser. Vi ifrågasätter just för att någon försöker övertyga oss. Vi har också i dag en helt annan möjlighet att kolla upp fakta. Någon märker nästan alltid när någon annan ljuger.
Kanske är det därför dagens dokumentärfilmare verkar rätt ointresserade av att berätta för oss vad vi ska tänka och tycka. Dokumentären är i dag snarast någon slags blandform. En av de mest omtalade dokumentärerna under de senaste åren till exempel är Joshua Oppenheimers The Act of Killing (2012) om massakern i Indonesien 1965– 1966. Där låter Oppenheimer några av förövarna rekonstruera och dramatisera en del av de brutala brott de begått. Filmen använder sig konsekvent och medvetet av fiktionsfilmens olika genrer och berättarteknik för att visa på fiktionen som ett sätt att fly och förneka.
De dokumentärfilmare som fortsättningsvis försöker gräva fram en
Plötsligt sänker vi garden. Där dokumentären får oss att kritiskt ifrågasätta det vi ser, får den ”verkliga” fiktionen oss att sjunka djupare ner i fåtöljen, köra ner handen i popcornsbägaren och stänga av. Inte så att vi blint tror på allt vi ser – då skulle debatten inte vara så hetsig – men så att vi blir förvånade, rent av upprörda, när det inte visar sig vara sant.
sanning ( Michael Moore et consortes) har manipulerat resultatet så pass många gånger redan att misstro är vår grundkänsla.
Verkligheten vinner Nej, i dag är i stället fiktionsfilmen den nya smyglögnaren. Den som till synes avsagt sig verkligheten som spelplan redan i sitt incitament. Den är full av skådespelare, kulisser och manus. Den är fiktion. Den är påhittad. Och ändå är det just där som verkligheten återskapas, nu mer än någonsin.
Det finns såklart en paradox i det, att det är fiktionen som står för det dokumentära. Att den film som redan från början säger ”jag är lögn” plötsligt blir tagen för sanning på grund av en enkel fras som ”baserad på verkliga händelser”. Plötsligt sänker vi garden. Där dokumentären får oss att kritiskt ifrågasätta det vi ser, får den ”verkliga” fiktionen oss att sjunka djupare ner i fåtöljen, köra ner handen i popcornsbägaren och stänga av. Inte så att vi blint tror på allt vi ser – då skulle debatten inte vara så hetsig – men så att vi blir förvånade, rent av upprörda, när det inte visar sig vara sant.
Fargo (1996) av Ethan och Joel Coen är en film som i högsta grad anammar den väletablerade tanken om att verkligheten alltid överträffar dikten, i alla fall för tittaren. Filmen
inleds nämligen med följande klausul: “THIS IS A TRUE STORY. The events depicted in this film took place in Minnesota in 1987. At the request of the survivors, the names have been changed. Out of respect for the dead, the rest has been told exactly as it occurred.” (Ungefär: Det här är en sann berättelse. Händelserna i denna film utspelade sig i Minnesota 1987. På de överlevandes begäran har namnen ändrats. Med respekt för de som dog är resten av filmen trogen verkligheten.)
Detta tillägg är det minst sanningsenliga i hela filmen. Visserligen inspirerades bröderna Coen av ett brott som begicks i Connecticut 1986, där en man dödade sin fru och gjorde sig av med kroppen genom att använda en flismaskin, men maskinen är den enda detalj de använt sig av. Resten av historien om Jerry Lundegaard som lejer två brottslingar att kidnappa sin fru och polisen Marge Gunderson som kommer hela operationen på spåren är total fiktion.
Hollywoods historieskrivning
Så varför låtsas att det har hänt på riktigt? Jo, för att det skapar en extra dimension av tillfredsställelse hos tittaren. I stället för att ifrågasätta trovärdigheten i det påhittade överväldigas vi av den otroliga sanningen. Joel Coen förklarade själv i Time Out att om publiken tror att något är baserat på verkliga händelser ger det filmskaparen möjlighet att testa saker som publiken annars inte skulle gå med på. Det är svårt att säga om just Fargos succé stod och föll med publikens tro att det hade hänt på riktigt, men det skadade knappast.
Men om verkligheten alltid överträffar dikten, varför alla dessa förfalskningar och förändringar? För att verkligheten sällan är konstruerad som en tajt berättelse gjord för 90 minuter på vita duken. Avgränsningar, förtydliganden, hopp i tiden, förenklingar – allt det är nödvändigt för att berätta en historia. Inte bara på film.
Tillbaka till historikerna Burstein och Isenberg. I sin artikel påpekar de, med en stor dos ironi, att Forrest Gump egentligen är den filmen som kommer närmast Hollywoods förhållande till historia. Där lyckas Tom Hanks befinna sig precis där historien skrivs. Han lär Elvis dansa, ger John Lennon idén till ”Imagine”, hjälper till att avslöja Watergateskandalen och så vidare. Och visst är det lite så: Hollywood återskapar ständigt och endast historiskt signifikanta stunder. Precis som Forrest tillåts vi återuppleva allt det som är nästan är för bra för att vara sant, allt det som först efteråt visade sig vara avgörande. Och visst kan det va- ra gripande, häpnadsväckande, gåshudsframkallande.
Brist på fantasi
Men ”sanningen är relativ”. Så står det på filmaffischen till Guy Maddins ”doku-fantasi” My Winnipeg. Det är en kärleksförklaring till sovstaden Winnipeg men också ett försök att fly från den. Här blandas fakta med mytologi, minnen och fantasier. Exempel: Maddin menar att Winnipeg har tio gånger fler sömngångare än någon annan stad i världen, att alla bär på nycklar till sina forna hem ifall de skulle gå dit i sömnen. Enligt lagen måste nya husägare låta sömngångaren sova i sitt gamla hem.
Hittar Maddin på det mesta i filmen? Antagligen, men inom ramen för filmen är allting sant. För sanningen är, som sagt, relativ. Maddin hittar på tillräckligt mycket för att vi inte ska tro att detta är en dokumentär med ”verkligheten” som ambitionsnivå, men berättar på ett så engagerande sätt att vi aldrig tappar intresset. Jag önskar att Hollywood skulle våga ta ut svängarna lite mera, á la Maddin. Då skulle detaljerna inte vara lika viktiga. För det är främst detaljerna som retar upp folk. De gör att illusionen av sanning förstörs.
Isenberg och Burstein menar att filmindustrin utnyttjar historiska händelser och låtsas förmedla dem som sanning när det i själva verket handlar om mytbildning. Och de har rätt. För det mesta är det något som upprör dem som historiker mer än det upprör mig. Men även jag känner hur det kniper till i magen när Eastwood porträtterar krypskytten Chris Kyle som en hjälte och rollmodell, för många kommer att lämna biografen och tro på det.
Mest blir jag dock frustrerad över den fantasilöshet som nödvändigtvis ackompanjerar den här sortens filmer. Viljan att berätta en ”sann” historia sker alltid på bekostnad av den kreativa frihet som en fiktiv berättelse bjuder på. Ta färska Birdman som exempel. Filmen inleds med en svävande Michael Keaton i lotusställning och ett alter ego i fågeldräkt som hänger på toaletten. Eller Ruben Östlunds Turist. En hel film där det mest dramatiska som sker är en kontrollerad lavin som inte skadar någon. Resten är psykologi och studie i mänskligt beteende. Inget historieböckerna skulle skriva om. Inget Hollywood skulle göra en ”baserad på verkliga händelser”-film om.
Jag önskar således att Hollywood skulle sluta snegla bakåt på historien när det är dags att skriva manus till nästa storfilm. Lita på att dikten överträffar verkligheten. I alla fall på film.