Tack för allt, Bob
Sju kilo, 961 sidor, ca 130 euro. Trettiofyra gånger trettiotvå gånger åtta centimeter. Alla Dylans sångtexter, inklusive varianter, från trettiotre album plus officiella bootlegs. Ett tungt vägande måste.
Bob Dylan The Lyrics. Since 1962 Red. Christopher Ricks, Lisa Nemrow och Julie Nemrow Simon & Schuster 2014
I över femtio år har Bob Dylan sjungit att svaret blåser för vinden, att tiderna förändras. Den amerikanska populärmusiken skulle se helt annorlunda ut utan herr Robert Allen Zimmerman (f. 1941) från Duluth, Minnesota. Men det gäller egentligen hela världen: den populärmusiker som inte tagit intryck av honom har garanterat influerats av dem som inspirerats av honom. Till exempel var årets pop/rockskiva 2014 för de flesta – inklusive tidningen Uncut och Henrik Jansson i detta blad – Lost in the Dream av The War on Drugs, ett starkt Dylaninspirerat rockband.
Jamen, mannen kan ju inte ens sjunga, säger någon. Det är sant att hans röst blivit allt knarrigare med åren och riktigt välljudande har den väl aldrig varit, med vissa undantag. Men lyssna på den stora tributboxen Chimes of Freedom: The Songs of Bob Dylan (2012) med över 70 sånger av artister från Johnny Cash till Patti Smith, från Angelique Kidjo till Ziggy Marley. Inte en enda låter – åtminstone för mig – lika bra som originalversionen, vilket också framgår då Dylan själv framför ”Chimes of Freedom” (boxen var en hyllning till Amnesty som fyllde 50 år).
Att analysera en tegelsten Vad består då denna jättetegelsten till bok av? Till skillnad från de tre tidigare samlingarna av Dylans texter (1973, 1985, 2004) innehåller The Lyrics. Since 1962 också olika sångvarianter – dock inte covers, alltså endast Dylans egna texter. Ofta är variationerna relativt små, men ibland kan en utbytt preposition eller fras ändra på textens betydelse. Poängen är att detta är sånglyrik, inte lyrik, och den måste som all muntlig poesi få leva sitt eget liv, som bokens ledande redaktör Dylanforska- ren Christopher Ricks understryker. Dessutom har han och hans medredaktörer, systrarna Lisa och Julie Nemrow, skickligt skrivit ut sångtexterna på sätt som reflekterar hur de sjungs, dvs. strofmässigt mera läsligt än i de tidigare samlingarna.
Men då boken riktar sig till både fans och forskare kunde redaktörerna ha varit ännu grundligare. Alla läsare skulle säkert gärna ha årtalen för skivorna synliga i samband med respektive skiva, inte bara i registret, och om man går in för fotnoter, så kunde man göra det mera genomgående. Men i stort gör redaktörerna ett utmärkt jobb – förutom att boken inte behövt väga sju kilo eller vara så överdrivet luftig med tiotals tomma eller nästan tomma sidor.
Det som slår mig efter en tre dagar lång genomläsning (på bordet, i famnen och på sängen) av denna tungviktare är att Dylan i dag är i stort densamma som för ett drygt halvt sekel sedan. Det är närmast balladtraditionen som han företräder genom att mångsidigt göra den till sin egen. Från Bob Dylan (1962) till Tempest (2012) finner man långa berättande sånger, men också sånger i olika folk-, blues-, gospel- och countryrockformat. Raderna kan vara långa, till och med mer än nio betonade stavelser, men oftast kan de delas upp i 4+3 eller 5+4 stavelser, och löper därför så naturligt som sångtexter.
Ett drag som blivit starkare med åren är jagcentreringen. Från och med Time Out of Mind (1997) figurerar ett jag i så gott som alla sånger. Också kärlekstematiken är mer framträdande än någonsin, men har blivit ganska gnällig: det är mest ”du” eller ”hon” som inte vill vara med ”mig”.
Omvänt kan man säga att det inte bara är melodierna och ljudbilden som gör The Freewheelin’ Bob Dylan, Bringing It All Back Home, Blonde on Blonde, Planet Waves, Blood on the Tracks, The Basement Tapes, Desire, Street Legal, Oh Mercy, ”Love and Theft” och Time Out of Mind till de mest helgjutna skivorna. De- ras mångsidiga tematik, insiktsfulla beskrivning av olika personer och levande språkbruk, som (i likhet med Strindbergs dialog) ofta använder sig av sneda motsättningar och paradoxer, bidrar också. Några exempel: ”Don’t want to learn from nobody what I gotta unlearn” och ”Steal a little and they throw you in jail, steal a lot and they make you king”.
Nonsens mot konventionens bojor
De här exemplen pekar också på två andra drag som förekommer mer eller mindre genomgående i Dylans produktion.
Dylan tog som bekant sitt namn av den walesiska poeten Dylan Thomas, som är en mästare på betydelser som närmast synestetiskt färgar av sig på närliggande ord och rader. Den sprudlande språkliga lekfullhet som Dylan i Martin Scorceses film No Direction Home (2005) ger ett fint prov på syns också i en förkärlek för nonsens. Det var ju Dylan som sade åt John Lennon att han borde odla sin litterära nonsens i The Beat- les sångtexter, vilket han och Paul McCartney också lärde sig göra, inte minst på The Beatles (The White Album) och Abbey Road. Dylan själv leker gärna med nonsens då och då, kanske mest på Under the Red Sky, som i likhet med Slow Train Coming och Down in the Groove hör till hans mest underskattade skivor.
Men de ovan citerade sneda paradoxerna åskådliggör också en central tematik hos Dylan: en frihetslängtan som förekommer i förhållanden, men än mer i sociala hierarkier. Dylan som själv varit en mästare på att byta masker – i musiken, sånglyriken och sin egen person – vill helt enkelt inte bli låst av definitioner.
Ändå mer har han under ett halvsekel kritiserat hur människor med makt fjättrar och underkastar de svaga och fattiga. En av hans kändaste sånger, ”I Shall Be Released”, handlar just om de olika slags verkliga och inbillade fängelser som vi människor bygger åt andra och åt oss själva. Och språklig fantasi och
Poängen är att detta är sånglyrik, inte lyrik, och den måste som all muntlig poesi få leva sitt eget liv.
nonsens är förstås – förutom direkt kritik i till exempel ”Masters of War” och ”Political World”– några sätt att förkasta konventionens bojor. Det är bland annat sådana laddade motsättningar som gjort att generation efter generation tagit Dylan till sig.
Sångskatten lever
The Lyrics. Since 1962 låter oss alltså begrunda den skatt som är Dylans sånglyrik. Visst finns här texter som är långt från briljanta, men även sämre sånger av Dylan skulle duga för de flesta sångare. Nyligen gav ju ett antal brittiska och amerikanska band ut en skiva (Lost on the River: The New Basement Tapes) av sångtexter som Dylan själv inte utnyttjade på den dubbelskiva han kanske är på sitt bästa humör, The Basement Tapes, i höstas utgiven i en komplett version på sex cdskivor. Så trots sin tyngd är boken inte komplett, inte minst för att Dylans skapande ådra varit så intensiv och kameleontlik att den troligen aldrig helt kan greppas.
I dagarna kom Dylan ut med en ny skiva, Shadows in the Night, som igen är en ny landvinning, för skivan består av sånger som Frank Sinatra sjungit. Och håll i er: av smakproven att döma sjunger Dylan vackrare och mjukare än kanske någonsin! Inte så illa av en 73-åring.
Om inte denna bok av Dylans samlade sånglyrik får Svenska Akademien att äntligen förläna sånglyriken personifierad av Dylan Nobelpriset i litteratur, så kommer den väl aldrig att få det. Men det är ju så att lyrikens och litteraturens rötter ligger just i muntligt traderad litteratur. Det är – hoppas jag – därför den enkelt gråa pärmen har en gyllene lyra. Inte för att visa att Dylan har akademisk status utan för att han så väl förvaltat den muntliga tradition som dagligen gläder och tröstar miljoner och åter miljoner människor.
Tack för allt, Bob, också det som ännu komma skall.