Ungefär sextiotusen tankar om dagen
Blixtsnabba associationer mellan kroppsliga krämpor och fulhetens väsen, mellan kärlek och skor som klämmer korsar huvudpersonens huvud i Satu Taskinens nya roman.
Satu Taskinen Katedraali Teos 2014
Satu Taskinens första bok Täydellinen paisti belönades för några år sedan med Helsingin Sanomats debutantpris. Med henne har den finska romankonsten fått en ny fräsch röst med centraleuropeiska förtecken. Det beror inte bara på det faktum, att Wien är staden där hennes böcker utspelar sig, utan också på en hos oss ovanlig förmåga att förena komik och tragik, filosofiska resonemang och vardagliga skeenden i form av en enda lång monolog, som bara fortsätter och fortsätter utan att man som läsare blir det minsta uttråkad.
Disharmonisk syskonskara Huvudpersonen i Taskinens nya roman Katedraali är Tea näst yngst i en syskonskara som återförenas på den yngsta systerns begravning. Denna syster, Kerstin, har lidit av en genetiskt betingad utvecklingsstörning och avlidit i en ålder av trettiosju år. Genom hennes död mister familjen sitt centrum: med sitt krävande men också soliga och aningslösa väsen har Kerstin varit en källa till tröst i en ytterst disharmonisk syskonskara.
Teas man har lämnat henne, hon har brutit kontakten både med sin mor och sina syskon och har bara en ljuspunkt kvar i livet, sonen Mark. Han är både framgångsrik och stilig, och beväpnad med ett oändligt tålamod inför sin mors nycker och sin mormors hysteriska anfall. Mark har också lovat reda upp kaoset i Teas lägenhet, där högarna av gamla tidningar, stinkande mjölkförpackningar, gamla leksaker och alltför påkostade möbler tornar upp sig som en katedral. Det är Tea själv som använder denna liknelse, eftersom tornet i den stora Stefansdomen i Wien för den ofta frånvarande (och numera döda) fadern varit ett favoritmål, dit döttrarna fick lov att klättra trots svindel och skräck.
I Teas huvud råder samma kaos som i lägenheten. Hon har läst att människan dagligen tänker ungefär sextiotusen tankar, av vilka nittiofem procent har tänkts redan tidigare. Den mest envisa funderingen kretsar kring det svarta hål som skulle bildas, om hon en dag verkligen skulle reda upp bland det ack så trösterika bråtet i sitt hem.
Stinkande sillsörja
Jag har inte räknat hur många tankar som far igenom Teas huvud
Den mest envisa funderingen kretsar kring det svarta hål som skulle bildas, om hon en dag verkligen skulle reda upp bland det ack så trösterika bråtet i sitt hem.
under de få dagar som romanen handlar om. Det blir ofta blixtsnabba associationer mellan kroppsliga krämpor och fulhetens väsen, mellan kärlekens och dödens gåtor och skor som klämmer. Hon ser med förundran på den lilla skara av okända människor som samlats i hennes barndomshem för att sörja systern. Hon får panik och ber sin son köra hem henne så fort som möjligt. Då har redan mamma Ilse burits till sitt sovrum där hon ligger och skriker och kommenderar.
Tea får i alla fall samvetskval över att ha åkt i väg, och ber sin alltid lydiga son att ta henne tillbaka till sorgehuset. Också prästen har återvänt för att hämta sitt bortglömda paraply. Satu Taskinens känsla för grotesk firar nu trium- fer. På väg från köket, där Tea förgäves försöker göra sig nyttig, snubblar hon på en matta, tar tag i bordsduken varefter alla sillfaten ramlar över henne i en stinkande sörja. Sonen får lov att ta henne till badrummet, där den dominerande systern Bea får i uppdrag att bada hennes skrumpna kropp och tvätta hennes hår. ”Det kändes som att ha varit hos frissan” är Teas nöjda kommentar då Bea klär på henne Kerstins efterlämnade klänning. Innan Tea på nytt åker hem konstaterar hon att hon säkert inte kommer att få den takkrona i arv som hon eftertraktar.
Sorglustig magi Såhär kan det låta: ”Och människorna förändras aldrig. Sakerna förändras inte. Naturen förändras, då man täcker den med mer och mer bråte, då man rör om i de ursprungliga ingredienserna. Människan är en kock som förökar sig med väldig fart. Köper råvaror, varhelst hon hittar dem, rör ihop maträtter i olika formationer för att sedan skita ut dem, kocka mera, söka efter nya råvaror. Ibland bränns maten i botten. Ofta. Under en bråkdels sekund är jag nöjd med mig själv, tycker att jag är kreativ då jag hittat på detta med människan som kock. Sedan går den korta stunden av förnöjelse över.”
Som läsare förundras man över var magin i denna sorglustiga berättelse ligger, vad får en att läsa vidare i denna jeremiad över ett bortslösat liv? Eftersom alla episoder, de må vara hur tokroliga som helst, projiceras ur ett enda smått förvirrat medvetande, fastnar skrattet ofta i halsen. Det finns ett starkt drag av självplågeri i Teas iakttagelser, och en längtan tillbaka till oskuldens tid i en förlorad barndom. Fanns den, eller är den ett halmstrå att klamra sig fast vid så att man med Teas ord ”inte söker orsaker till varför man inte kastar bort sitt liv som en tom plastkasse”.
Jag tror romanen i grunden handlar om något mycket större än ett enskilt familjeöde, även om syskonrivalitet och bristande moderskärlek eller frånvarande fäder säkert är ett något som många av oss upplevt. Mellan raderna finns en civilisationskritisk varning för vart den rika världens slöseri kan leda oss. Samtidigt påminner Satu Taskinens roman om att den mest besvärliga och i sina egna ögon misslyckade individ har ett människovärde. Det gäller att ta hand om varandra medan tid är.