Kawara tacklade döden med absurd humor
Vi får veta när han har stigit upp, var han har varit, vem han träffat och vad han har läst. On Kawara kombinerar total självupptagenhet med generös allmänmänsklighet och kan läsas som både andlig och ironisk.
KONCEPTKONST
On Kawara
Silence Solomon R. Guggenheim Museum, New York. Till 3.5. Ett av 1900-talets mest imponerande konstverk rinner långsamt ner längs rampen i rotundan på Frank Lloyd Wrights Guggenheim-museum i New York. Den berömda spiralen fungerar inte alltid bra som utställningsrum, men för den japanskamerikanska konceptkonstnären On Kawaras livsverk är det snudd på idealt.
Dels för att spiralen i sig kan fungera som en symbol för den tid som är konstnärens huvudsakliga ämne. Dels för att man under sin vandring genom Kawaras konstnärliga kropp hela tiden anar andra delar av hans, ovanligt sammanhållna, produktion.
Silence, som utställningen i en blinkning till John Cage kallas, är den första retrospektiva presentationen av Kawaras arbete. Och den sista som konstnären själv, som 81 år gammal gick bort i somras, har varit med och planerat. Helheten är en poäng. Kawara räknas visserligen som en av förgrundsgestalterna inom konceptkonsten. Men vidden av hans verk kommer ofta bort i konsthistoriska översikter och museisamlingar.
Datummålningar från 48 år
I centrum av utställningen står Today series – den 48 år långa sviten av datummålningar, monokroma dukar som förekommer i åtta olika storlekar och i tre olika färger på vilka Kawara med vitt har textat det datum som målningen är producerad på och representerar. Mellan de stora sjoken av målningar, merparten i en mörk grå nyans, några cadmiumröda, några ultramarinblåa, dyker samtliga ackompanjerande projekt upp.
De fotokopierade kartorna i I went visar hur Kawara har rört sig under en viss dag. I read samlar, liksom de lådor som målningarna ofta levereras i, klipp från tidningar som han har läst. I met listar namnen på personer han träffat. Telegrammen i I’m still alive berättar att han – åtminstone när meddelandet skickades – lever, och vykorten i I got up återger det exakta klockslag då han steg upp. Journals är en löjligt detaljerad lista över alla datummålningar som producerats sedan 1966, med ett lite färgprov från samtliga drygt 3 000 målningar.
Precis då den skenbara självcentreringen börjar bli en smula tung kommer motvikten i One Million Years – Past respektive Future. Tjugo pärmar fyllda med årtal nedknackade på maskin. Den första listar en miljon år bakåt i tiden från 1969 och är dedicerad till alla som någonsin levt. Den senare räknar framåt från 1974 och tillägnas ”The last one”. Den megalomana konstnärsboken bryter egentligen inte av utan förtydligar. Kawaras arbete är besatt av att dokumentera hans tid. Vi möter bevis på att han varit vid liv, vi får veta vem han har träffat, var han har varit, vad han har läst. Men får egentligen inte veta något om vem han verkligen är.
Inga intervjuer eller vernissager
On Kawara, som dessutom inte ställde upp på fotografier eller intervjuer och inte gick på sina egna vernissager, har gjort sig själv till ett anonymt exempel. Ett skal av dokumentation som är så upptaget av att re- gistrera att det stora flödet blir ett allmängiltigt exempel som alla kan relatera till. Att vandra runt bland verken är som att röra sig i ett panoptiskt fängelse och upptäcka att det innersta rummet, där övervakaren ska titta ut, är tomt.
Retrospektivens omfattning förtydligar också den absurda humor som bor i Kawaras dödsrädsla. Beck-
ets primalskrik framstår, kan man hävda, som en viskning i jämförelse. Dessutom framträder också en ofta missad sinnlig kvalitet i de subtila färgvariationerna mellan målningarna. Den gråa nyansen är inte en utan tusen, eftersom färgen till varje målning blandades separat.
Där den samtida konsten i mer än ett halvt århundrade varit sys- selsatt med att upprepa vad Marcel Duchamp redan gjort för länge sedan hör Kawara, genom att frilägga och få tidens gång att fungera som en ready-made, till det fåtal som faktiskt utvecklat konceptet.
Han hörde dessutom till de första som utnyttjade en hel aktivitetssfär i sin konst. Han kan läsas som både andlig och ironisk. Han gör narr av det autentiska men gör samtligt unika, minutiöst tillverkade verk. Och som ingen annan har han hittat en behaglig skärningspunkt mellan total självupptagenhet och generös, eller kanske bara existentiellt nödvändig, allmänmänsklighet.