Akademins förlorade integritet

Att underställas en kurators val beträffande ämnen, förfaringssätt och ’utställningsdesign’ innebär att förlora den konstnärliga friheten innan det egna uttrycket ens har fått möjlighet att utvecklas.

Det är inte alltid lätt att förstå samtidens förbehållslösa entusiasm inför rådande strömningar. Hänförelsen för det internationella och kollektiva tycks inte känna några gränser och har sedan länge befästs även inom konstsammanhang. Båda fenomenen är vaga termer som trots detta tycks äga en näst intill himmelsk kraft i dagens värld och användas i stället för innehåll.

Bildkonstakademin i Helsingfors har nu tagit steget fullt ut och fundamentalt kapitulerat för dessa tendenser. Det som förr var utställningsutrymmen för elever har redan koncentrerats till de restaurerade industrilokalerna på Sjömansgatan. Galleriets namn, Kuva/Tila, ansågs dock inte tillräckligt trendigt eller internationellt och har nu ändrats till Exhibition Laboratory. Också Fafa, det mindre galleriet på Lönnrotsgatan, har av samma skäl döpts om till Laboratory Project Room.

Gallerierna skall i fortsättningen i allt mindre omfattning vara till för akademins elever. I stället skall där bjudas in valda delar av den ständigt ökande skaran mobila internationella konstnärer och kuratorer som för tillfället bedöms trendiga nog. Detta är dock bara den synliga delen av dilemmat. Till traditionerna vid konstakademier har genom tiderna hört att den praktiska undervisningen på alla nivåer ända upp till professurer skötts av utövande konstnärer. Det har garanterat en förståelse för och kunskap om skapelseprocessen som ju kunde tänkas utgöra essensen av konststudier. Så tänker man inte längre.

På våren 2014 instiftade Bildkonstakademin en ny professur i rumslighet och utställningsdesign. I stället för en utövande arkitekt eller konstnär föll valet på en curator, belgiska Barbara Vanderlinden, som nu även hyllats med ansvaret för all utställningsverksamhet inom Bildkonstakademin. Därmed öppnades dörren för vaga föreställningar, konstprat, formens dominans och det slags profilering och kontroll uppifrån som privata konsthallar och kommersiella gallerier kännetecknas av. För dem är stark profil fullkomligt naturlig och till och med önskvärd.

Så är det inte för akademier för de fria konsterna. Basen för konststudier är oberoende och frihet. Fokus skall ligga på eleverna och deras personliga konstnärliga utveckling. Förutom att erbjudas bästa tänkbara undervisning skall de under studietiden garanteras friheten att göra alla de misstag och experiment som i bästa fall sedan kristalliseras till ett eget personligt uttryck.

Akademins galleri skall erbjuda möjligheter för eleverna att från sina egna premisser få lära sig att uttrycka sig, framför allt individuellt. Att underställas en kurators val beträffande ämnen, förfaringssätt och ”utställningsdesign” innebär det totalt motsatta, nämligen att förlora den konstnärliga friheten

innan det egna uttrycket ens har fått möjligheten att utvecklas. Detta exemplifieras på ett tydligt sätt på Exhibition Laboratory. Första utställningen heter Laboratory of Hearing. En hel programbok har tryckts. Innehållet domineras av personuppgifter och karriärbeskrivningar av de oräkneliga curatorer och konstnärer, 78 stycken, som är involverade. Av dessa är ett litet fåtal akademins elever. Detta slags sammelsurium är bekant från samhällets alla områden i dag. Ändlösa nonsenstexter med diffusa antydningar om begrepp tömda av innehåll sprids hejdlöst. Likgiltighet och tomhet överträffas bara av det fullständigt häpnadsväckande antalet människor som behövs för att ge form åt detta ingenting. Kvantitet har för länge sedan besegrat kvaliteten.

Och hurudan är då den första ut- ställningen under dessa internationella omständigheter?

Titeln ger sken av strävan efter det experimentella vad gäller ljud. Detta förverkligas i ett omsorgsfullt gjort pedagogiskt avsnitt som Petri Kuljuntausta satt samman av den finländska ljudkonstens pionjärer. Konstnärerna presenteras genom texter skrivna av honom. De hörs i separata hörlurar åtföljda av prov på respektive konstnärs auditiva verk. Urvalet är bra och stoffet lärorikt. I avsaknad av det visuella skulle materialet fungera bättre i en mer avskild kontext. I övrigt är det inte mycket som kan kallas för experimentellt här. Snarare är det fråga om trendriktiga inspelningar i varierande miljöer som sedan länge fyller utställningar på internationella arenor världen över. Som till exempel tunisiska Hamza Nasraouis urbana stadsljud ur ett antal små högtalare vid taket. Med andra ord den verklighet som möter oss i varje större stad. Också marockanska Younes Baba Alis interaktioner i urbana samhällen följer ett mönster där unga konstnärer utsätter sig för oplanerade möten ute bland okända människor.

Den andra uppenbara trenden är det ytterst intima samtalet människor emellan. Diverse ljudverk har spridits ut i alla åtkomliga utrymmen för att skapa ett intryck av en mångfald. Ett stort antal är dock inte lika med diversitet. I stället påminner verken om varandra och utmärks i likhet med texterna i programboken av det ihåliga.

Utställningen kommer att innehålla mängder av andra evenemang under de hela två månader den pågår. Därmed får man ännu hoppas att något slags substans skall uppenbara sig.