Rolig rapport från farsartat sjukhus
Komiska förvecklingar på ett ”privatsjukhus” i Eira blir fars med en samspelt ensemble på AV-teatern.
Fars är ett bra genreval för amatörteatrar. Dels för att publiken får skratta åt sig själv, för vem känner inte igen sig i de taffliga försöken att skyla över sina misstag så elegant som möjligt? Dels driver ju amatörteatern också ibland med sin professionella släkting, proffsteatern, på samma sätt som farsen gör sig lustig över den nattståndna luften i borgerskapets unkna sängkammare.
Arbetets Vänners årligen återkommande amatörteateruppsättningar vilar på en lång tradition, föreningens Teaterkrets grundades 1891. Det är roligt att se att den svenskspråkiga lokalkulturen i huvudstadsregionen lever och mår bra. Lokalsamhällets enhetskultur har också goda sidor.
Förvecklingarna i Freemans och Chapmans fars Är du inte riktigt fisk? utspelar sig i den här uppsättningen på ett mycket litet och hemlikt ”privatsjukhus” i Eira. Föreståndaren och hyresgästen Haje – säkert och vant gestaltad av Jonna Sundberg – upprätthåller en nödtorftigt putsad fasad med hjälp av de tillstuckna femtioeurossedlar som älskarna Micke ( Johan Aspelin) och Alex ( Effe Sundberg) består henne med, för att hjälpa henne med försörjningen av gamla mamma, en föregivet pryd dam med kopiösa dryckesva- nor och en helt och hållet fiktiv gestalt, visar det sig. Det är inte lätt att vara nyskild och bo i Eira.
Ensemblen glänser
Det blir allt svårare för Haje att upprätthålla systemet av lögner, som sänder rottrådar åt olika håll. När Mickes fru ( Antonia Stenfelt) från Grankulla behöver få tag på sin man och lyckas spåra honom glider vi på en hälleflundra från hemmet över till ett litet privatsjukhus med okonventionella men framgångsrika behandlingsmetoder. Där är det spe- ciellt väninnan Anna ( Danielle Engström) som med ibland sträng, ibland glad, uppsyn tar hand om galleriet av patienter och älskare. Engströms nappatag hör till kvällens höjdpunkter.
Uppsättningens regissör Oskar Silén låter sin ensemble glänsa åt två håll: Å ena sidan får skådespelarna i fred glädjas åt det ofullkomligas charm och medelålderns kroppsliga skavanker, å andra sidan är de ett med sina roller redan på premiären, samspelta och sig själva trogna samtidigt.
Samtliga skådespelare undviker sorgfälligt frestelsen att spela över. Här håller man sig på mattan, till textens charmfulla understatements. Tempot ökar, men man behåller kontrollen över situationen. På det sättet minimerar man också risken att bli avslöjad som lurendrejare och hemlig älskare. Teaterverkligheten är tillräckligt komisk och hemsk som den är.