Peter Snickars

Född 8.12.1955 Död 9.2.2015 Efter en lång tids sjukdom har skådespelaren, regissören och dramatikern Peter Snickars den nionde februari 2015 somnat in i sitt hem i Vasa. Peter föddes 8 dec 1955 och blev 59 år.

Närmast anhöriga är hustrun Magdalena, dottern Eleonora, de tre vuxna barnen Oskar, Sara och Sonja, bonusbarnen Elias och Leo samt den vuxna bonusdottern Elin.

Efter skolgången i Vasa och ett år på folkakademin SÖFF blev Peter som nittonåring antagen till Svenska Teaterskolan i Helsingfors. Fyra års skådespelarstudier avslutades våren 1979 genom att tillsammans med kurskompisen Pekka Sonck skriva och framföra den uppmärksammade ungdomspjäsen Vilken feeling. Samma höst tog Peter och några kurskamrater anställning på Wasa Teater. Under sommaren hade han framgångsrikt debuterat som regissör på Närpes Teater.

År 1981 valdes Peter tillsammans med Dick Idman till chef för Wasa Teater. Under deras chefstid gjordes flera uppmärksammade uppsättningar. Många österbottningar minns säkert Rickhard III i brödfabriken på Sandögatan, storsuccén Piaf och ungdomsmusikalen Eko.

Efter avtjänad civiltjänst på Roparnäs sjukhus grundade Peter tillsammans med vännen och kollegan Pekka den fria gruppen Avosteatern, vars höjdpunkt blev framgången med dramatiseringen och regin av Tisto, Pojken med de gröna fingrarna på Unga Teatern (Skolteatern).

1987 blev Peter chef för Åbo Svenska Teater. Utöver chefsuppdragen fortsatte han där med kännspak nit och iver med att spela, dramatisera och regissera.

1989 flyttade Peter med familjen till Gotland där han arbetade som frilans fram till 1997. Efter det styrde han kosan norrut och var huvudsakligen yrkesverksam i Västernorrland, tills han igen 2004 återvände till Finland och hemstaden.

Hela Peters karriär präglades av stor energi och skaparlust. Han skrev ett tjugotal teaterpjäser och filmmanus och regisserade framgångsrikt både film och teater. Glenn som Peter skrev manuset till, belönades med en Venla som årets bästa TVfilm 2008. Två ljus i fönstret som Peter gjorde för Wasa Teater blev nominerad till Leapriset för bästa nya inhemska teaterpjäs i Finland 2009.

Peter var lätt att entusiasmera. Kom någon med en idé som han tyckte lät spännande eller intressant så var han nästan undantagslöst med på noterna, alltid beredd och villig att stöda och utveckla. När han bestämt sig för att förverkliga något, blev det oftast av. Peter såg också potentialen i dem han samarbetade med och fick med lätthet alla i arbetsgruppen att trivas och göra sitt yttersta för helheten. Svårigheter och hinder i arbetet och livet verkade för Peter bara finnas till som en utmaning. Med gott mod, hårt arbete och humor gick det mesta att vända till seger. Snabbt kvitterade Peter en motgång med sitt bullriga och härligt befriande, livsbejakande skratt. vNu klingar det kvar och uppmanar oss efterlevande att ta vara på våra liv och leva dem fullt ut, precis som Peter själv gjorde.

”Sik eller abborre?” skrålfrågade Peter i sommarnattens leende innan han slängde i näten utanför sommarstugan i Närpes. Skären, platsen för många gemensamma minnen och upplevelser. Där vi på stranden tillsammans för längesen blåste meterlånga eldkvastar i augustinatten. I ungdomskarskt högmod för att bräcka grannarnas mediokra illuminationsförsök vid villaavslutningarna. Där vi i traktens bästa bastu förändrade världen många gånger om. Ömsom älskade, ömsom hatade – allt och alla. I en tid då det ännu var möjligt att välja sida. Den passade Peter som hand i handske. Han gillade inte gråzoner. Inga mellanting. ”Lagom är sämst!” Klara val och konkreta beslut var Peters paroll. Expressionisten som ofta stolt svingade storyxan när vi andra petade med minimalismens och försiktighetens pennkniv. Österbottnisk envishet och humanistisk värdegrund blev Peters varumärken som scenkonstnär. Som dramatiker klar och tydlig i sitt budskap. Som regissör analytisk, episk och gripbar. Och som skådespelare föredrog Peter alltid fysisk handling och episka uttryck.

Kreativ och ödmjuk pragmatism var också den främsta orsaken till att Peter så självklart och konstruktivt kunde kombinera amatörteatern med den professionella.

Närpes och teatern där låg Peter varmt om hjärtat. Som arvtagare till lärofadern Ralf Långbacka kan Peters betydelse för Närpes teater knappast överskattas. Och vice versa. ”Det kan hända att jag en dag slutar arbeta med teater – men Närpes Teater lämnar jag aldrig!” Det var också där, på ”Vridin”, han mötte den stora kärleken i Magdalena som sedan stod vid hans sida och skötte om honom in i det sista.

Även om Peter till sist fick se sig besegrad av den förhatliga hjärntumören så var, med tanke på oddsen, hans över tre år långa kamp mot sjukdomen tillsammans med Magga ett mirakel i sig.

Peter lämnar ett stort tomrum efter sig och vi, anhöriga, vänner och kolleger som stod honom nära känner idag en ändlös sorg och saknad.

Vaya con Dios, Snigu!