Dystopi lyckas inte engagera Text: Okko Leo. Dramaturgi: Pipsa Lonka, Laura Ruohonen. Regi: Kaisa- Liisa Logrén. Scenografi, ljus: Anna Pöllänen. Kostym: Emilia Eriksson, Kaisa Rasila. Ljud: Tuomas Fränti. Video: Cvijeta Miljak. På scenen: Milka Ahlroth,
Dramatikern Okko Leo har skrivit ett slags variant på 1984, en dystopisk framtidsvision om en värld där kärleken är förbjuden.
Maailma luottaa meihin (Världen litar på oss) handlar om fyra personer i en lägenhet: en före detta vetenskapsman som tystats ner på grund av sina kontroversiella forskningsresultat ( Milka Ahlroth), en före detta kriminell som nu rehabiliterats tillbaka till samhället ( Joanna Haartti), ett par ( Minna Puolanto och Marc Gassot) som varje natt möts i smyg för att återkalla minnen om det mest förbjudna, kärleken.
Gestalterna är ett slags typfigurer eller tankeexperiment, genom vilka publiken får ta del av dystopin.
Någon form av naturkatastrof har ägt rum och luckrat upp samhällskontraktet. En ny framtidsorienterad världsordning är nu riktgivande och har till och med drabbat språket: det är endast tillåtet att använda moduset konditionalis i satserna. Tanken är att medborgarna främst ska uttrycka hur underbar världen skulle kunna vara. Det förflutna har däremot förlorat all betydelse, med andra ord har vi att göra med ett historielöst samhälle.
Känsla saknas
Skådespelarna Joanna Haartti och Joonas Heikkinen (i rollen som en snuskig fiskhandlare) lyfter fram en rolig naivitet hos sina figurer som ruckar på tungsintheten som annars präglar pjäsen.
Regissören Kaisa-Liisa Logrén har tagit ett musikaliskt grepp om texten och dess poetiska kvaliteter, men inte heller det lyfter föreställningen.
Texten är ställvis upprepande, trevande och nästan pretentiös i sitt filosoferande. Att det förblir ett slags idédrama föreställningen igenom gör att de känslomässiga ingångarna är få. Kokoteaterns science fiction-stycke lyckas inte engagera med sina resonemang.