I Åke Hellmans ateljé står tiden stilla
100-årsjubilaren Åke Hellman har målat otaliga porträtt av prominenta herrar och damer. Landskap i Provence och vackra kvinnor har utgjort en välkommen motvikt till alla grå kostymer.
För sju år sedan målade professorn och bildkonstnären Åke Hellman – som fyller 100 år på söndag – sin sista målning. Numera ligger redskapen för måleri orörda i ateljén på Wallgrensgatan i Borgå. ●
BORGå I Åke Hellmans vackra ateljé med högt i tak och fasad mot Wallgrensgatan känns det som om tiden stannat just i det ögonblick Hellman lade ifrån sig penseln för sista gången. På ett staffli hänger den vita målarrocken och ovanför arbetsbänken på en hylla står burkar med penslar i en prydlig rad. En vägg pryds av noga utvalda målningar som representerar de motivkategorier genom vilka Hellman blivit nationellt erkänd: stilleben, portätt, naketstudier och landskap.
Den största målningen, ett expressivt verk med mosaikmönster i rött, skiljer sig från de övriga. Den kom till under en period då en ny form av abstrakt konst letade sig in i bildkonsten och Hellman ville, trots att han förhöll sig skeptisk till alla modeströmningar, pröva på något nytt.
Bemärkelsedagen på söndag bekommer inte Hellman i någon större grad. 100-årsdagen firas med den närmaste familjen. Han önskar sig heller ingen uppvaktning.
– Jag har allt jag behöver, säger han och lutar sig tillbaka i gungstolen.
På fönsterbrädet bredvid ligger en hög med böcker och från gungstolen har Hellman god utsikt över Ruskis naturskyddsområde. Härifrån kan ha följa med livet i fågelholken i den stora tallen alldeles utanför fönstret. Sommartid är det livat i holken.
Bortsett från nedsatt hörsel mår Hellman bra och klarar sig fint hemma tack vare utomstående hjälp.
Delade ateljé
Åke Hellman visste redan i ett tidigt skede att han ville bli konstnär men föräldrarna var inte odelat förtjusta i idén.
– Min pappa undrade om jag tänkte bli en likadan konstnär som den han kände, en man med skägg som sällan kunde betala sina räkningar. På den tiden ansågs män med skägg vara av det ovårdade slaget.
Men konstnär blev det i alla fall av unge Hellman, en skäggprydd sådan. För att gå föräldrarna till mötes utbildade han sig också till teckningslärare, ett yrke som han utövade i närmare trettio år parallellt med konstnärskapet. Och när modern låg på dödsbädden lovade han raka bort sitt skägg till begravningen.
Studierna inleddes vid Centralskolan för konstflit där han också träffade sin blivande hustru Karin Wisuri. När familjen Hellman, då utökad med barnen Karl Johan och Åsa, år 1959 flyttade in i huset på Wallgrensgatan, delade makarna den rymliga ateljén.
– Som konstnär var hon mycket bättre än jag, på många sätt. Hennes verk representerade otaliga gånger Finland på utställningar utomlands. Hon var född två veckor före mig så hon hade också fyllt hundra i år, säger Hellman. Karin Hellman dog år 2004. Åke Hellman blev en ofta anlitad porträttmålare som bland annat rekommenderades av Ateneums chef, professor AuneLindström. Hellman har målat cirka trehundra porträtt av både kända och okända personer.
Möte med Kekkonen
Ett porträtt som han målade postumt minns han särskilt väl.
– Jag fick uppdraget att måla Sylvi Kekkonen. Jag gjorde det med hjälp av fotografier och när dräkten skulle målas fick Karin stå modell. När porträttet avtäcktes var presidenten redan rätt gammal. Han leddes in i rummet och när skynket togs av sken han upp och sa ”Juu, se on hyvä maalaus.”
Det var förresten inte första gången Hellman kom i kontakt med presidenten. Det första mötet skedde på 1950-talet då Urho Kekkonen var chef för Finlands Bank.
Efter kriget ville Åke Hellman resa utomlands och se konst i de stora museerna. På den tiden var det svårt att få valuta så han gick till Finlands Bank för att få saken ordnad. Där gavs ingen valuta till konstnärer, bara till affärsmän.
– Då bad jag att få träffa den högsta chefen och efter att i upprört tillstånd påpekat att jag legat fem år i Östkarelen blev Kekkonen medgörlig och beviljade pengar till vår resa.
Senare resor i Provence gjorde stort intryck på Åke och Karin Hellman och på 1960-talet köpte de ett litet hus där de vistades flera somrar. Vistelserna förlöpte i huvudsak i arbetets tecken.
– Det franska landskapet skiljer sig väsentligt från det finska. Ljuset, färgerna och de medeltida byarna, det är mycket vackert. Inte undra på att kubismen föddes just där, säger Hellman.
Sin höga ålder till trots minns han bra detaljer från flera årtionden tillbaka, liksom händelser och möten med människor. Krigsminnena är också levande. Hellman deltog både i vinter- och fortsättningskriget trots att han var vapenvägrare. På kompanichefens uppmaning blev Hellman sanitär och behövde inte bruka vapen.
– Jag ansåg att det är orätt att döda andra människor. Visst skickades jag från den ena pastorn till den andra men jag höll fast vid min åsikt.
Kriget innebar ingen paus i tecknandet. Många soldatporträtt föddes i korsun och Hellman tecknade även på begäran vykort som kamraterna skickade hem. Hellman blev också känd som mandolinspelare som kunde spela både operetter och valser. I något skede gick mandolinen sönder så när det blev fred och soldaterna transporterades hem via Viborg gick kamraterna utan att Hellman visste om det och köpte en ny mandolin åt honom.
När Karin Hellman under sitt sista levnadsår låg på Johannisbergs ålderdomshem kunde personal och besökare ofta höra mandolinen ljuda från hennes rum. Då visste de vem som var på besök.