Att leva med hjärtat frånkopplat
Ensin tuntui tyhjyys kun sydän otettiin pois mutta nyt on kaikki hyvin
Text: Lucy Kirkwood. Regi och översättning: Anna Veijalainen. Scenografi: Aili Ojalo. Ljud: Juha Tuisku. Dräkter: Sanja Kangas. Rekvisita: Sanna Sucksdorff. Ljus: Jere Kolehmainen. På scenen: Anna Andersson, Blessing Osemwegie. Premiär på Koko- teatteri 9.9. Koko-teatern fortsätter bjuda på finska urpremiärer på omtalade anglosaxiska pjäser, nu med brittiska Lucy Kirkwoods Ensin tuntui tyhjyys kun sydän otettiin pois mutta nyt on kaikki hyvin (först kändes tomheten när hjärtat togs bort men nu är allt bra) från 2009.
Pjäsens syfte är att ge ett ansikte åt prostitutionen och människohandeln i Europa. Det är en vanlig historia om en ung och naiv flicka, Dijana ( Anna Andersson, nyss utexaminerad från teaterakademin i S:t Petersburg), som möter fel person, blir kär, tror på den karismatiska man- nens löften, bara för att snart bli utnyttjad och tvingad att vara en del av hans sexbusiness. Vi möter henne då hon väntar på sin sista kund: när hon samlat ihop 20 000 pund kan hon betala tillbaka sin skuld till hallicken Babak och gå fri, åka till Brighton och leta reda på sin dotter. Nu saknas bara 30 pund – hon har fört noggrann räkning. Och sen är det slut. Tror hon.
Det är en vanlig, sorglig historia. Men när vi lär känna Dijana, lyssnar till hennes oavbrutna prat, till hennes drömmar och till hennes berättelse om hur det var när hon för första gången flög flygplan till England och hälsade på sin kusin (som sedan sålde henne för 1 000 pund), upphör historien att vara vanlig, en i mängden, och blir en människas unika berättelse. Kirkwoods syfte är att visa på de mänskliga ödena bakom varje ”vanlig historia” som ryms i pro- stitutionens svarta landskap.
Koko-teatern har skapat föreställningen i samarbete med Pro-tukipiste, föreningen som försvarar sexarbetares rättigheter, och även Kirkwoods pjäs baserar sig på samtal med sexarbetare. Därför känns de- taljer och beskrivningar trovärdiga och äkta.
Arbetsgruppen har också velat få in mångkulturella element samt göra teaterupplevelsen interaktiv. Dijana övergår ibland till sitt modersmål ryska, och västafrikanska Gloria
( Blessing Osemwegie), som hon möter i en fängelsecell, talar edo. Monologerna på språk få i publiken förstår, är i längden lite tröttsamma, men ger visst föreställningen ytterligare känsla av äkthet.
Kommer nära
Berättelsen utvecklas i tre olika rum. Först är vi i rummet med den röda sängen, sedan i en trång cell – det finns plats endast för 40 åskådare per föreställning – och slutligen går vi genom en mörk flygplatskorridor till en stor öppen sal. Ombyggnaden av teaterns utrymmen är fiffig, och greppet gör att man tvingas närmare inpå huden på Dijana, tvingas tänka hur allt som sker känns för henne.
Föreställningen är helt och hållet beroende av Anderssons energi och utstrålning. Hon är modig och bjuder på sig själv, som Dijana gör, och efter de första minuternas osäker-
het i replikerna flyter de på. Det är en texttung och känslomässigt krävande tvåtimmars monolog hon arbetar sig igenom, och hon gör det självsäkert och stadigt, och det stundvisa överspelandet passar bara bra för att porträttera den unga och naiva Dijana.
Föreställningens minst starka del är mötet med Gloria. Det är fräscht att för en gångs skull se någon med annan än finländsk bakgrund i en teaterföreställning, men Osemwegies finska är så pass svag att den ofta är svår att förstå, och fastän hon levererar replikerna med självsäkerhet lider trovärdigheten här, då de låter som just repliker som hon lärt sig utantill, utan att kanske helt greppa deras betydelse. Glorias öde blir också bara en skiss, och ger så till vida inte föreställningen mycket mervärde.
Hela den konstnärliga och teknis- ka arbetsgruppen är värd att nämnas. Den finska översättningen av regissören Anna Veijalainen är utmärkt, trovärdigt talspråkligt, bara ibland känns vissa kraftord aningen fel. Scenografin av Aili Ojalo och specialrekvisitan av Sanna Sucksdorff är lika lyckade och snygga. Ljuddesignen av Juha Tuisku och ljusdesignen av Jere Kolehmainen skapar de rätta stämningarna och dramatiken, och är snygga delar i den ambitiösa och genomtänkta helheten.
En kvart hade föreställningen kanske kunnat kortas ner, då berättelsen ibland trampar på stället, men annars är ensin tuntui tyhjyys … en sevärd pjäs om ett tungt ämne som man kanske helst skulle slippa tänka på, men som vi ändå inte kan blunda för.