Intimt om att leva i det förflutna
Koreografi: Jenni Kivelä. Skådespelare: Henna Hakkarainen. Dramaturgi. Eira Virekoski. Ljud: Johanna Storm. Planering av rum och rekvisita: Anniina Veijalainen. Text: Eira Virekoski, Jenni Kivelä, Henna Hakkarainen. Föreställning i Kronohagen 3.11.
Jotakin kuin Grey Gardens är en god beskrivning på koreografen Jenni Kiveläs och skådespelaren Henna Hakkarainens 45-minutersföreställning i en lägenhet i Kronohagen.
Det är något som liknar den berömda dokumentären Grey Gardens av Albert och David Maysles från 1975, och jag föreställer mig att den som sett och fascinerats av filmen även blir tagen av denna intima föreställning. Utan relation till den extraordinära huvudpersonen Edie kan det vara svårare att komma in i berättelsen – eller så inte. För visst är föreställningen ett verk i sin egen rätt, inte bara en kommentar till dokumentären. Men ändå är Hakkarainens icke-namngivna medelålders kvinna en direkt replika av Edie, från den svarta huvudbonaden till den speciella klädseln till de egenartade dansstegen. Hennes dominerande mor är närvarande som en irriterande röst.
Berättelsens dragning ligger i den centrala frågan: hur kan man låta sitt liv glida in i ett tillstånd som det kvinnan lever i, där hon är fast i en underlig vegeterande tillvaro och lever nästan uteslutande i det förflutna? Var finns punkten då det ännu hade varit möjligt att flytta tillbaka till New York? Varför låter hon sin mor styra henne? Det finns ett nerv- sammanbrott med i bilden, men det hade inte behövt få en så slutgiltig betydelse.
Kvinnan är komisk, tragikomisk. Det är också en av orsakerna till att historien är så fascinerande – det vore lätt att tycka synd om henne i den belägenhet hon befinner sig, men det går inte riktigt eftersom hon själv är så glad, full av energi och både självmedveten och samtidigt totalt frisläppt. Å ena sidan har hon gett upp och låtit sig falla in i en tidlös tid, å andra sidan har hon planer för framtiden, olika projekt hon vill genomföra.
Smutsturkosa väggar
I Jotakin kuin Grey Gardens har rummet en lika central roll som den enda skådespelaren. Hela lägenheten har omvandlats och det är som att faktiskt komma hem till denna person. Hon visar oss runt, vi blir en del av hennes liv för en liten stund. Scenografin, eller vad man ska kalla den, är fantastisk. Anniina Veijalainen som planerat den och all rekvisita har haft ett verkligen roligt uppdrag. Rosenbilderna och citaten på väggarna är fina, tidslinjen som kvinnan ritar direkt på den smutsturkosa väggen en fiffig lösning, musikvalen och ljudplaneringen av Johanna Storm utmärkt stämningsskapande och Henna Hakkarainen betagande, sympatisk och naturlig. Efter föreställningen har man lust att dröja kvar i rummen och ta in alla detaljer, man skulle vilja lära känna den intressanta kvinnan bättre. Man lockas till att undra om det i samma hus kanske bor någon som lever den här typen av liv.
Det kan vara intressant att jämföra föreställningen med en annan som också baserade sig på Grey Gardens kvinnor, Imperfekt av Malin Kivelä och Hannele Mikaela Taivassalo, som även den spelades i en lägenhet, för ett år sedan. Där var Jenni Kivelä med som koreograf, och hon ville spinna vidare på temat med en egen föreställning. Den förra kännetecknades av tristess, skräp, monotoni, uppgivenhet och inåtvändhet. Den aktuella föreställningen är såtillvida dess motsats, med sin uppsluppna energi och sitt opretentiösa anspråk.
Jotakin kuin Grey Gardens är en föreställning man blir glad av, en lustig liten skapelse. Den försöker inte vara mer än vad den är och är därmed lätt att tycka om.