Kom-teatern skildrar uppväxt med värme och grymhet
Den bedrägliga nostalgin synas i Veikko Nuutinens nya pjäs Pasi was here på Kom-teatern.
Text: Veikko Nuutinen. Regi: Lauri Maijala. Scenografi: Janne Vasama. Mask: Leila Mäkynen. Kostym: Niina Pasanen. Ljus: Anniina Veijalainen. Ljud: Jani Rapo. På scenen: Robert Enckell, Johannes Holopainen, Vilma Melasniemi, Juho Milonoff. Premiär på Kom- teatern 24.2. På nätet kryllar det av nostalgiska listor för åttiotalister i stil med ”31 grejer som varje 80-talsunge känner igen” och ”50 saker som bara 80-talsbarn fattar”.
På listorna förekommer kassetter, trådtelefoner, små brunlurviga Monchichi-apor. Ingen Putin, inget Syrienkrig, inget tryck på att leverera en intressant bild av sig själv på sociala medier ...
Visst erbjuder barndomsminnen trygghet, men är inte nostalgin rätt förljugen? Den frågan ställer Veikko Nuutinen i sin ömma, mångbottnade barndomsskildring Pasi was here på Kom-teatern.
Självmord triggar tidsresa
Den naturaliserade Rödbergsbon Hemmo ( Juho Milonoff) får besked om att barndomsbästisen Pasi ( Jo- hannes Holopainen) tagit livet av sig.
Hemmo grips av sorg och saknad och sveps med av en stark våg av nostalgi. Ur tv:n strömmar välbekant vinjettmusik från tecknade serier som Taotao och Nils Holgersson – ett slags madeleinekaka som sparkar i gång hans och publikens tidsresa till 80-talet.
Kartonghuskvarter i dockskåpsstorlek breder ut sig på scenens kanter – det är barndomens Kellarpelto i Nyslott. Här finns både trähus och röda tegelhus med olika status i lille Hemmos ögon. Han bor i pinsamt trähus med sin pinsamt frispråkiga, Foucault- läsande mamma (underbar Vilma Melasniemi). Vännen och idolen Pasi bor däremot i ett ”normalt tegelhus”, med en ”normal” familj som badar bastu och ser på dejtningsshowen Napakymppi.
Genom återblickarna bygger Juho Milonoffs Hemmo ett museum över en svunnen tid på scenen. Rummen är tidsenligt inredda med ormbunkar och påslakan i melerade färger. Dagisbarnen kan sina och kompisarnas hemtelefonnummer utantill, och tvingas dra på sig neonfärgade overaller när de ska ut och leka.
Dagistanten är heller ingen modern pedagog, utan en strängt troende och inte särskilt barnkär kvinna. Robert Enckell, med träpärlor och bylsig trikåblus, gör en härligt sträv föreståndarinneroll.
Pasi står förstås i centrum för minnena. En underbar, galen, fantasifull vän – ett kraftprov från Johannes Holopainen som hittar både minerna och den taniga, bångstyriga pojkkroppens rörelser.
Men nostalgin visar sig vara bedräglig. Ljudet från pistolen som avfyras klipper av Hemmos lyckliga minnen – visst är det lättare att hantera barndomens Pasi, än den vuxne Pasi, en deprimerad VVS-montör som sköt ihjäl sig själv.
Mjuka porträtt
Veikko Nuutinen imponerade med sin skarpa och udda fascismstudie på Teater Takomo för ett par år sedan.
Pasi was here är en mer traditionell pjäs, men för den sakens skull ändå inte enkel. Tvärtom vrider och vänder texten på nostalgibegreppet och är medveten om sitt Helsingforsperspektiv och sina stereotypa, grova Nyslottgubbar.
Den fastnar heller inte i memorabilia från 80-talet utan låter figurerna och relationerna stå i förgrunden.
Nuutinens språk är sinnrikt – fint och mjukt, men också utrustat med en hårdhet, ett barnspråk som kan vara överraskande aggressivt.
Så visar Nuutinen också barndomen brutala sidor: förnedrande föredrag, fel sorts skor som leder till utfrysning, det sociala spelet där vissa blir helt utan vänner.
Det som ändå lyser starkast är mjukheten, framför allt i pojkskildringen som är igenkännbar utan att kännas klichétung.
Ung sexualitet skildras både smärtsamt och frejdigt. Strikta mansroller vållar bekymmer för Hemmo, men när porrstjärnan Sarah visar sig i drömmen och bedyrar att homosexualitet – ett tabu i det lilla samhället – inte är något problem, blir sexualitet med ens något lätt och lustfyllt. Det framgår i en uppskruvad, euforisk onaniscen, skört och hejdlöst komiskt gestaltad av trion Milonoff, Holopainen och Enckell.
Också Lauri Maijala visar nya, lenare sidor som regissör. Han frammanar fina stämningar med 80-talsmusiken och lockar fram njutningsfulla tolkningar ur de skickliga skådespelarna.
Pasi was here rör sig på uppväxtskildringens bekanta mark, men är ändå något utöver det vanliga. Styrkan är pjäsens förmåga att varva grymhet och värme om vartannat.
Nuutinens språk är sinnrikt – fint och mjukt, men också utrustat med en hårdhet, ett barnspråk som kan vara överraskande aggressivt.