Vi får inte överge oss själva
Amnesty Internationals varning för att respekten för mänskliga rättigheter luckras upp i Europa måste tas på allvar.
Det är ett nytt element att Amnesty så eftertryckligt varnar Europa för att de mänskliga rättigheterna är i fara. Varningen är allvarlig.
För det första har Europa haft ett starkt engagemang för mänskliga rättigheter som grundläggande värde. Här har principerna om alla människors lika och odelade värde också skrivits in i lagstiftningen och andra juridiskt bindande dokument.
Det har sin förklaring i våndan och förtvivlan efter andra världskriget och de fruktansvärda förbrytelser som gjordes då. Även om många av brotten mot de mänskliga rättigheterna inte var okända medan kriget pågick var saldot efter kriget sådant att det krävde beslutsamma insatser.
Under kalla kriget var mänskliga rättigheter en het fråga som efter den europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen i Helsingfors 1975 etablerades som rättigheter som bör beaktas i hela Europa, också i länderna bakom järnridån. Det öppnade nya möjligheter att öppet arbeta för de mänskliga rättigheterna i centrala och östra Europa.
När Berlinmuren hade fallit var möjligheterna för och enigheten kring betydelsen av de mänskliga rättigheterna, och enigheten om dem som ett fundament för de europeiska samhällena ännu bättre och större.
I dag vet vi att en del av de forna öststaterna godkändes som EU-medlemmar innan de verkligen hade omsatt principerna som gäller rättsstaterna, inklusive respekten för mänskliga rättigheter. Det blev ett slags skal utan ordentligt innehåll. Det märks tyvärr väldigt tydligt då det gäller hur romerna behandlas. Respekten för mänskliga rättigheter har minskat klart i Europa. Vi ser det i vår tur i form av tiggare på gator torg. Tiggandet och hur tiggarna behandlas hos oss var kanske ett första tecken på att de mänskliga rättigheterna är svårare att följa i praktiken än i teorin, i festtal och deklarationer.
För det andra är det särdeles sorgligt om det faktiskt är så att vi i Europa ger upp principen om mänskliga rättigheter som en av demokratins hörnstenar så fort den sätts på prov. Om det går på det sättet har vi ju verkligen visat att det bara var prat, och att vi inte menade vad vi sade. Det drabbar i så fall oss alla och de europeiska samhällena.
Delvis på grund av kriget i Syrien och världens oförmåga att få slut på våldet upplever vi en humanitär och mänsklig katastrof som har lett till fler människor på flykt i världen än någonsin tidigare. Av dem har ungefär en miljon hittills nått Europa, som trots ekonomisk nedgång är en av de resursstarkaste världsdelarna.
Till Finland kom det 32 000 i fjol. Tyvärr tummar regeringen Sipilä också på principen om mänskliga rättigheterna. Det ser vi i förslagen om att försvåra familjeåterföreningar och om särskilda socialskyddsregler för dem som fått uppehållstillstånd. Det är obegripligt att Centern och Samlingspartiet tillmötesgår Sannfinländarnas krav.
Det finns många aspekter på flyktingkrisen. En av dem är hur länge den kommer att pågå, för på sikt finns det ett tak för hur många Europa kan ta emot, särskilt om fördelningen inte är jämnare. En annan aspekt är i vilken mån flyktingströmmen utnyttjas för att underminera enigheten i EU. En tredje handlar om hot mot säkerheten och risken för terrorism.
Risker och problem ska tas på allvar. Men ingen av de här aspekterna är motiv för att överge principen om mänskliga rättigheter. Gör vi det så överger vi oss själva.