Jag och min studieångest

Jag är nio eller tio år gammal och befinner mig på handarbetslektion. Jag tycker om att sy korsstygn och det är det jag också får göra den här gången. Men jag har sökt mig till ett hörn där jag kan gömma mig så bra som möjligt för jag gråter och det vill jag inte visa. Min lärare märker att jag är ledsen och kommer för att prata. Jag säger att jag har huvudvärk. Det stämmer också, men den egentliga orsaken är att jag känner att jag inte klarar av allt skolarbete. Inte för att det är svårt, men för att det är för mycket. Eftersom jag älskar att sy korsstygn har jag börjat sy hemma också, men under just den här skoldagen har vi fått veta om så många läxor att jag befarar att jag inte hinner sy en enda minut hemma den här veckan.

Känslan av för mycket läxor fick mig att gråta. När jag var nio eller tio.

Det talas om ett nytt fenomen som heter additionsstress, det betyder att man jämför sig själv med summan av alla andra. I en jämförelse där det är jag mot alla andra förlorar jag alltid.

Nu har det gått nästan tjugo år och jag sitter och gråter av samma orsak. Jag gråter inte för att jag inte ska hinna sy – det har jag lämnat för länge sedan. Men jag gråter för att jag upplever att jag inte hinner andas, eller sova, eller äta, eller städa, eller göra något av det man ska hinna för att ha en normal vardag. Jag är besviken för att jag inte på tjugo år har lärt mig att hantera sådana här saker. Jag har ingen mur, inget system och ingen struktur och det är det som knäcker mig nästan varje dag. Om pressen mest kommer inifrån mig eller utifrån samhället vet jag inte, men jag har valt att i alla fall börja med att jobba med mig själv.

Jag blev rekommenderad att läsa en bok som heter Diagnos: Duktig – En handbok för överambitiösa tjejer. Där talades det om ett nytt fenomen som heter additionsstress, det betyder att man jämför sig själv med summan av alla andra. Det här fenomenet uppstår så lätt på sociala medier där någon städat huset, en annan fått ett nytt jobb, en tredje blivit färdig magister och en fjärde har sprungit maraton. Min hjärna klarar inte av att separera de här från varandra utan jag upplever konstant att alla, utom jag, gör alla de här sakerna samtidigt. Och i en jämförelse där det är jag mot alla andra förlorar jag alltid. Alltid.