Tuva Korsström skriver om sin mamma
Intervju Då litteraturhandboken Från Lexå till Glitterscenen kom ut 2013 tänkte Tuva Korsström att det var slutskrivet. Bakom sig hade hon en lång karriär som kulturjournalist men den maffiga översikten över den finlandssvenska prosan hade tärt på krafter
På bara ett dygn var synopsis till ett bokprojekt färdigt och sedan dess har Tuva Korsström, som fyller 70 år i dag, arbetat intensivt. Boken, som har arbetsnamnet Älvan och jordanden, handlar om hennes föräldrar, författarmamman Mirjam Tuominen och konstnärspappan Torsten Korsström och bygger på dagböcker och brev, bland annat en krigsbrevväxling mellan föräldrarna.
– Det blir en dokumentation från 1905 då min farfar och farmor träffades fram till mina föräldrars död på 60-talet. Då jag går igenom det enorma materialet ser jag hur det speglar sin tid, och krigen framför allt. Pappa var vid fronten mer eller mindre hela deras äktenskap, men det är oerhört starka kärleksbrev som åker av och an.
I synnerhet Mirjam Tuominen påverkades starkt av kriget. I sina noveller från 40-talet skriver hon ofta om kriget ur kvinnors, krigsinvaliders och hemmafrontens synvinkel.
– I råversionen är jag nu vid 1938 och jag ser hur oerhört medveten hon var om hotet från nazismen och fascismen, och hur kriget liksom tornar upp sig i allt som hon skriver.
– Krigsslutet – när nazismen avslöjades i hela dess förskräcklighet och koncentrationslägren öppnades – blev det en sådan vändpunkt för henne att det påverkade både hennes psyke och hennes författarskap. Då skrev hon den stora lilla boken Besk brygd som är en uppgörelse med bödeln inom oss själva. Det var väl något som hon aldrig kom över. Hur påverkade det dig som barn? – Det föll henne aldrig in att man inte skulle kunna berätta för ett barn om vad som hade hänt. Då jag var under fem år kunde hon redan berätta om koncentrationslägren. Jag har mardrömmar som jag minns. Det påverkade mig på det viset att jag såg att ondskan i samhället var ett faktum.
Senare i livet drabbades Mirjam Tuominen av psykisk sjukdom och var två korta perioder inskriven på Lappvikens sjukhus. Ett stort trauma i hennes liv var faderns tidiga bortgång, men också upplevelsen av kriget och Förintelsen påverkade henne, säger Korsström
– Varje känslig konstnär går på en gräns mellan att klara av att ta emot allt det man ska förmedla och att inte klara av det.
Mirjam Tuominen lyckades ändå, trots paranoia och självisolering, fortsätta skriva fram till sin död, och i dag håller hennes författarskap på att återupptäckas. Det svenska förlaget Modernista ger ut ett novellurval inom kort och den sydsvenska förläggaren Eskaton ska ge ut alla hennes böcker från och med Besk brygd. Det gläder förstås hennes dotter som på 80-talet kom att fungera som hennes litterära agent.
Det föll henne aldrig in att man inte skulle kunna berätta för ett barn om vad som hade hänt. Då jag var under fem år kunde hon redan berätta om koncentrationslägren. Jag har mardrömmar som jag minns. Det påverkade mig på det viset att jag såg att ondskan i samhället var ett faktum.
Kulturjournalisten
Tuva Korsström är fortfarande aktiv som recensent i HBL och säger att hon gärna ser en polemisk kulturjournalistik, men håller med om att dagens offentlighet med dess bildningsförakt är problematisk.
– Det är bara någonting man måste kämpa emot, och hävda det som man tror på. Man har jämfört vår tid med trettiotalet, en väldig ideologisk och mental nedförsbacke. En av dina texter som jag drog mig till minnes inför den här intervjun är din intervju med Elfriede Jelinek från 1991, publicerad i intervjuboken Berättelsernas återkomst. Det var just av den här anledningen, att hon var så väldigt pessimistisk inför Europas framtid. Hur minns du mötet med henne? – Hon var ju relativt okänd då. Berättelsernas återkomst var en bok om romanens återkomst i Europa efter murens fall. Jag försökte ta fram intressanta namn som jag tänkte skulle bli någonting: där finns Ian McEwan, Elfriede Jelinek och andra. Jag var oerhört imponerad av hennes texter och också lite skrämd av den där enorma styrkan i det hon gjorde. Lite påminner det om min egen mamma och hur hon fungerade, med den här riktigt hemska känsligheten, att man inte riktigt vet när det vippar till. Elfriede Jelinek är också på sitt sätt galen.
Jelinek är i dag väldigt skygg och det lär vara så gott som omöjligt att få intervjuer med henne, men för 25 år sedan blev Tuva Korsström väl emottagen i hennes hus i Wien där hon levde tillsammans med sin mamma.
– Jag fick en fin kontakt med henne och hon svarade väldigt öppet på alla frågor. Det jag kommer ihåg speciellt är att jag frågade om Pianolärarinnan som behandlar ett traumatiskt mor–dotter-förhållande som alldeles tydligt är kalkerat på henne och hennes mamma. Jag frågade vad hennes mamma tyckte när hon läste den här boken, och hon sade: ”Min mamma har inte läst den här boken. Hon är en gammal dam och kan inte läsa vadsomhelst.”
– Det är ett liknande problem jag tampas med, med min mamma som författare och som människa. Mycket av det hon har skrivit är alldeles tydligt självbiografiskt förankrat: hur mycket kan jag använda mig av det? Elfriede Jelinek har transponerat förhållandet med sin mamma till en litterär nivå och då har mamman inte mera någonting med det att göra. Jag tänkte på den politiska situationen som Jelinek ser 1991: realsocialismen har fallit och hon är väldigt orolig för de chauvinistiska tendenserna i Östeuropa och i Österrike. – Hon hade en väldigt stark sensibilitet för vad som var på gång och har ju blivit sannspådd på ett fruktansvärt sätt. Det är det jag ofta tänker med min mamma: Herre gud om hon skulle se vad som händer nu! Det måste vara något inbyggt i mänskligheten när det kan gå så här. Skulle du vilja intervjua Jelinek igen, i dag? – Nej, om jag arbetat väldigt mycket med ett ämne så släpper jag det sen. Min mamma och min pappa är undantaget från regeln. Jag har aldrig släppt dem. De är alltid intressanta, men det är för att det handlar om mig själv, det är ju en självisk strävan att undersöka sina föräldrar.