Stålmannen höll igång 24/7
UKK Jaakko Kalela minns för alltid ögonblicket när han för första gången som 29-åring steg in i president Urho Kekkonens rum och stod öga mot öga med den då 73-åriga legenden. – Han var vänlig och saklig och började omedelbart dua. Du kan ringa mig när so
Jaakko Kalela hade utnämnts till presidentens utrikespolitiska specialmedarbetare och han förblev Kekkonen trogen. Inte bara Kekkonen, utan även de tre följande presidenterna Mauno Koivisto, Martti Ahtisaari och Tarja Halonen.
På tisdagen är det sextio år sedan Urho Kekkonen beklädde presidentposten. En post som han skulle inneha i ett kvarts sekel. Vi lärde oss se honom som en hård, kallt kalkylerande, nästan diktatorisk president, som spelade högt, men alltid förankrade sina beslut i Moskva. Jaakko Kalela klev in på presidentens kansli den 3 september 1973, på Kekkonens födelsedag, och fick lära känna en annorlunda Kekkonen.
Men vi går tillbaka till Kalelas första dag på slottet. Han kastades omedelbart in i storpolitikens virvlar.
– Utnämningen gick så snabbt att adjutanten först på fredagen hade fått veta att en sådan här figur kommer att dyka upp på måndagen. Drottning Margrethe var på statsbesök och jag hade ingen roll i det utan följde med ceremonierna från slottsfönstret. I en paus nästa dag fick jag träffa presidenten.
Bastande
Kekkonen gav honom omgående det första uppdraget: följ med ryssarnas reaktioner på diskussionerna om ett finländskt frihandelsavtal med EEC.
Kalela fick de följande trettio dagarna en intensivkurs i hur Kekkonen suveränt lotsade Finland mellan blindskären i en fråga som fick den politiska eliten i darrning.
Han fick också snabbt lära sig rutinerna.
– Kekkonen jobbade 24/7. Han bodde på Ekudden och kom in till slottet bara på fredag förmiddag. Det var enda möjligheten att träffa honom och då gällde det att prioritera en eller två saker.
– Ville man träffa honom andra tider så måste man ringa. Han kunde föreslå söndag kväll och då passade det sig inte att säga att ”tyvärr, jag har gäster hemma”. Lördagarna hade han reserverat för sina bastugäster.
– Ofta ringde jag först hovmästaren för att fråga hur det ”såg ut”, om man kunde ringa eller om han var ute och joggade. Men man måste vara beredd på att Kekkonen också kunde svara i hovmästarens telefon.
Telefonen var ett så viktigt redskap för Kekkonen att han inte gömde sig bakom en telefonsekreterare utan alltid svarade själv. En annan orsak var att det mesta på Ekudden var väldigt primitivt och Kekkonen ogillade större saneringar.
När Helsingfors Telefonförening donerade en stor telefonapparat med viss automatik tog han dock tacksamt emot den och använde den fortfarande utan sekreterarehjälp.
Beslutsam
Hanteringen av den explosiva EEC-- frågan är en klassiker. Kekkonen hade gjort en helomvändning i sin positiva attityd till frihandelsavtalet. Det var, enligt Kalela efter påtryckningar både i hemlandet och från Moskva. Kekkonen verkade vela och tveka och utomlands fick man bilden av en svag president. Avtalet måste undertecknas senast i slutet av november 1973, annars skulle Finland inte få samma fördelar som konkurrenterna.
Avgörandet kom utan förvarning. Statsminister Kalevi Sorsa ringde upp Kalela på morgonen den 3 oktober och meddelade att Kekkonen lovat ge fullmakt att signera avtalet ännu samma dag. Före det skulle man författa ett offentligt uttalande med motiveringarna till att Finland signerar avtalet.
På trettio minuter fixades utkastet, som Kalela skyndade sig med ut till Ekudden. Kekkonen tog fram rödpennan gjorde snabbt en rad korrigeringar och gav order om att det skrivs rent.
– Hans suveräna hantering av saken gjorde stort intryck på mig. Det var första gången jag bevittnade hans sätt att fatta beslut. Kekkonen kunde först vara tveksam och till och med verka rådvill. Men när det hotade gå mot en allvarlig kris blev han målmedveten och framskred med dräpande styrka utan att bry sig om motståndet. Han kastade sig i med hull och hår.
Under de åtta år Jaakko Kalela hann jobba för Kekkonen fick han uppleva både den storslagna statsmannen och den skröpliga gamlingen.
– Nedgången började redan 1974 när Sylvi Kekkonen dog och han samtidigt tvingades genomgå sin prostataoperation. Han blev mer och mer frustrerad. Några år senare framkom allt fler tecken på hans svaghet, synen försämrades, han kunde inte längre dricka ...
– När han fick stroken vid årsskiftet 1980-1981 så visste han själv att avgången var en tidsfråga.
Han hade då redan länge lidit av dålig motivation.
– Han hade, liksom så många stormän, exempelvis Charles de Gaulle, en känsla av att det inte fanns någon riktig efterträdare och att han därför måste fortsätta, trots att han förlorat motivationen.
Kraftlös
Våren 1981 hände det avgörande. Statsminister Mauno Koivistos fyrpartiregering med SDP, Centern, Folkdemokraterna och SFP hade gått från den ena krisen till den andra. I början av april hotades regeringen igen av kris när ett sociallagspaket skulle avges. Kekkonen fick nog och kallade Koivisto till Ekudden där han kritiserade statsministern för ”velande” och framkastade tankar på att upplösa riksdagen och utlysa nyval.
Alla, inklusive Kekkonen, räknade med att regeringen avgår. Men Koivisto lät bomben brisera och meddelade att regeringen sitter kvar.
Det långa utdragna spelet om Kekkonens efterträdare gick in på sista varvet. Om regeringen hade fallit hade Koivisto förlorat sitt främsta trumfkort i det kommande valet.
Efter det gick den politiska eliten på tå och väntade på imperiets motattack.
Men inte en nysning hördes från Ekudden. Kekkonen var slut.
Hans trogna drabant, centerpartisten och vicestatsministern Eino Uusitalo försöker ännu desperat på sommaren föreslå att Kekkonen borde fortsätta även efter år 1984.
– Det var förstås helt uteslutet. Uusitalos förslag var naivt. Kekkonen själv hade en mer realistisk bild av läget.
– Men vi som jobbade på kansliet tog inget ansvar för sådant. Vårt uppdrag var entydigt, vi jobbade för en institution, en person, för fullt och till slut. Vi skulle hålla upp kulisserna, där hade vi inget annat val.
I september svek krafterna slutligen och Kekkonen blev sjukledig. Senare har den närmaste kretsen kring presidenten berättat om att han hallucinerade och småningom förlorade kontakten med verkligheten.