Blues ger inte upp så lätt
● Det här är säsongen då resultat, tabeller och matcher blivit en bisak för Ligans problembarn – Esbo Blues. De ekonomiska larmrapporterna avlöser varandra, ingen vet hur stort underskott klubben samlat på sig. Det finns väl inget ligalag, förutom eventuellt Kärpät, som har riktigt stabil ekonomi men alla hankar sig fram och håller masken utåt. Alla, förutom Blues vars skrämmande ekonomiska situation tvingat klubben att göra sig av med flera spelare av hygglig ligaklass. Utförsäljningen av spelarmaterialet är det slutliga beviset på hur lätt det är för en elitklubb att tappa all kontroll. Samtidigt har Blues blivit något av en mardröm för de övriga ligalagen, för Esbo stad, för Metroarenans ägare – ja för hela hockeyfinland.
Blues förra ägare, Jussi Salonoja, lämnade ett rent bord efter sig när han överlät ligaverksamheten till ett gäng glada entusiaster som ville mycket, men vars gemensamma kunnande om hockeybranschens affärsverksamhet låg nära nollstrecket. Nu kan uppvaknandet till den gråa ekonomiska vardagen sluta i personliga tragedier. ● Att leda en ligaklubb kräver ett hängivet engagemang. Det räcker inte som merit att man i tiden varit elitspelare, framgångsrik affärsman eller att man inför matcherna knyter slipsen och drar på sig klubbkavajen. Nej, mellan matcherna gäller det att dra på sig blåstället och jobba intensivt för att undvika ekonomiska smällar. Ett arbete som omfattar 24 timmar om dygnet.
Gemensamt för alla klubbar är att man inte klarar sig på enbart biljettintäkter. Det krävs affärsverksamhet vid sidan om, typ restaurangrörelse, souvenirförsäljning, marknadsföring av säsongkort och sponsorer. Det vill säga företag vars ledning älskar ishockeyn och önskar stöda den lokala klubben eller företag som vill marknadsföra sina produkter och få publicitet i massmedia. Det är på marknadsföringssidan det klickat mest hos Blues.
En tröst i Bluesbedrövelsen är dels föreningens erkänt fina juniorarbete som pumpat in ersättare till de bortflyende stjärnorna samt den fina inställning krislagets tränarstab och unga ligadebuterande spelare visat. Tränarna kunde, i likhet med de flesta spelarna, ha hoppat av när problemen hopade sig. Men Jyrki Aho föredrog att stanna på sin post och hjälpa buketten ligadebuterande juniorer att finna sig till rätta.
Det nederlagstippade laget har mycket riktigt förlorat match efter match, tolv förluster på rad. Men ungtupparna i Blues förtjänar en eloge, ingen motståndare har kommit lätt undan. Där det tekniska eller taktiska kunnandet inte räckt till har ungdomarna utnyttjat sitt främsta vapen, skridskoåkning och rörlighet, och ofta pinat motståndarna ända fram till sista minuten. Mot stjärnspäckade TPS blev det till och med en välförtjänt poäng.
● Ingen vet vad som händer med Blues. Kliver Jussi Salonoja igen in som räddande ängel? Dyker det upp överraskande sponsornamn? Spelas det ligahockey i Metroarenan nästa höst?
Det enda som är säkert är att dagens unga Bluesaktörer spelar för sin framtid, för kontrakt med Blues eller någon annan klubb. Det finns potential också i dagens starkt åderlåtna Blues. Målvakterna, Christian Engstrand och juniorvärldsmästaren Kaapo Kähkönen håller hög klass. Bland de unga backarna imponerar Veeti Vainio.
Favoritforward är miniliraren Ilkka Kangasniemi vars cirklar, finurligheter och skott är roliga att se. Esbohockeyn har en framtid. Men det gäller att hitta den drivande kraft som kan lotsa skutan på rätt ekonomisk kurs.
Ingen vet vad som händer med Blues. Kliver Jussi Salonoja igen in som räddande ängel? Dyker det upp överraskande sponsornamn? Spelas det ligahockey i Metroarenan nästa höst?