Kolonialkampen

I kalla krigets polariserade rävspel engagerade sig Palme tidigt för befrielsekampen i tredje världen. Kolonialismen var ett rött skynke för honom – kommunismen likaså. I vakuumet däremellan såg han en chans för den svenska neutralitetsmodellen.

– Det bottnade i hans upplevelser inom den internationella studentrörelsen. Palme insåg att för människor från många afrikanska och asiatiska länder var kolonialismens utsugande mekanismer mycket värre än kommunismen. För att kunna vinna tredje världen från kommunismen måste västländerna göra upp med kolonialismen och erbjuda någonting annat.

Här kom den svenska neutraliteten in i bilden, trots det skamfilade rykte själva ordet neutralitet fått under andra världskriget: en synonym för undfallenhet gentemot Nazityskland.

Palme kom med ett nytt budskap. Neutralitet handlade inte om att klara sitt eget skinn, utan om att stödja utvecklingsländer i kläm mellan kommunismen och västmakterna. En hjärtefråga för Olof Palme blev till exempel att motarbeta apartheidregimen i Sydafrika.

– Som statsminister bedrev Palme en expansiv utrikespolitik av ett slag som Sverige varken haft före eller efter. Det fanns ett utrymme för Sverige att genom sin neutralitet spela en större politisk roll än vad landets resurser egentligen ger möjlighet till. Man hittar liknande tankar hos Dag Hammarskjöld (FN:s generalsekreterare 1953–61), säger Berggren.