Nathaniel och Clifford gav mig en skjuts
●● Arbetet är avklarat för dagen och jag hoppar i en taxi utanför vårt hotell i Columbia, South Carolina. Tillsammans med två amerikanska kolleger ska vi äta en hederlig BBQ-middag för att fira uträttat värv. Efter några artighetsfraser säger den unga svarta taxichauffören Nathaniel helt oblygt;
– Med den där accenten behöver du bara säga ”hello” så får du en brud i baren. Speciellt om du har egen bil.
Något omtumlad av den plötsliga riktning diskussionen tog undrar jag om accenten faktiskt är tillräcklig?
– Ja, och så bilen. Accenten visar att du inte är härifrån och bilen är ett bevis på att din kreditvärdighet är i skick. Det är allt en kvinna här behöver för att kunna hoppas på att få lämna staden.
Dörren är med ens öppnad för en diskussion om hur det riktigt står till med Columbia, huvudstaden i South Carolina. Men innan jag hinner öppna munnen har Nathaniel frågat vart vi är på väg.
– Vi ska till Maurice’s BBQ säger jag och frågar om maten där är bra.
– Visst är den det, om man tycker om den där senapsbaserade marinaden som man traditionellt använder i North Carolina. Jag får en känsla av att Nathaniel inte gillar Maurice’s BBQ värst mycket. Jag frågar om det beror på att den numera avlidne Maurice ännu för några år sedan hissade den kontroversiella sydstatsflaggan över sin restaurang (senare lär jag mig att Maurice var en fullblodsrasist som vägrade tillträde för svarta kunder ända till 1968.)
– Inte har jag så stora problem med flaggan. Det är ett fåtal människor som förstört en symbol som egentligen står för ett kulturarv, säger den svarta taxichauffören Nathaniel till min stora överraskning. ●● Efter att ha avnjutit en tallrik med rökt gris, nöt och höna, beställer vi en taxi hem. Den här gången är det Clifford som sitter bakom ratten. Clifford är en vit och fet man som hunnit långt förbi sin pensionsålder. Han röstade på Cruz medan frun hejade på Trump.
– Hur kan Trump vara så populär här i South Carolina undrar vi kollektivt när han så tydligt beter sig okristligt?
– Ja, vem är egentligen kristen och vem är det inte, säger Clifford kryptiskt medan han andas tungt bakom ratten. Det framgår att Clifford är mormon och bitter över att hans djupt religiösa vänner i South Carolina vägrade gå man ur huse för Mitt Romney för fyra år sedan för att han var mormon och därför misstänkt på ett sätt som förblir odefinierat i diskussionen.
– Vi hade kanske sluppit Obama om alla skulle ha gjort sin plikt då säger Clifford argt.
Det kommer knappast som någon överraskning att Clifford inte har höga tankar om sin president.
– Han gör mig så förbannad. Han ljuger om Benghazi och han utnämner medlemmar av Det Muslimska Brödraskapet till sin regering, säger Clifford innan han parkerar framför ingången till Hilton. Han stänger av motorn som för att ge sin avslutningshälsning mera kraft. – Vet du var Obama bodde innan han blev president? – Nä? – På 666 Kenya Avenue, säger Clifford och garvar högt medan vi tackar för skjutsen och stiger ut ur bilen.
När jag öppnar dörren till mitt hotellrum konstaterar jag för mig själv att maten nog var en liten besvikelse. Mina förväntningar var antagligen för höga och revbensspjällen var faktiskt torra. Men i övrigt är jag lycklig. Kvällen var rik och stimulerande och jag tror att jag har Nathaniel och Clifford att tacka för det.
Med den där accenten behöver du bara säga ”hello” så får du en brud i baren.