Upplev havets djup med barnen
Så fort barnen fyllt tio år öppnar sig en helt ny värld under ytan. Man kan visserligen prova att dyka med tuber innan dess, men för att få tillåtelse att dyka i havet och sedermera ta ett eget dykcertifikat måste man ha fyllt tio år. Självklart är det in
Numera erbjuder många dykskolor ”prova på-dyk”, både på exklusiva destinationer i Asien och på klassiska Kanarieöarna.
Gemensamt för dem alla är att dykningen ger barnen en helt ny värld att upptäcka.
– Det var helt fantastiskt. Alla fiskar och möjligheten att andas under vattnet. Jag har snorklat ganska mycket förut, men att dyka var något helt annat, säger Kalle (12) som trots ett ganska grumligt vatten tyck- te att upplevelserna under ytan var enastående.
Ett bra sätt att introduceras till dykningen är att ta kontakt med en dykskola där du bor eller vid närmsta strand. Just i Anfi Del Mar, där vi valde att tillbringa en vecka i januari driver holländarna Joris De Witte och Anita Christiaens dykcentret Scuba Sur. Flera gånger i veckan arrangerar de kostnadsfria ”prova pådyk” i poolen där barn och vuxna får möjlighet att andas under ytan. Den som törs får sedan möjlighet att dyka på riktigt runt marinan kring Anfi Island, 2–6 meter under ytan. Pris 45 euro per person.
– Är du nervös, frågar Joris De Witte när vi ses strax efter klockan tio två dagar efter introduktionsdyket. Kalle skakar på huvudet och verkar fast besluten att inte backa ur. Själv har jag inte dykt på nästan tjugo år. Jag fumlar med både väst och viktbälte och det känns tryggt att dyka tillsammans med en dykinstruk- tör även om jag aldrig skulle komma på tanken att dyka själv utan att först genomföra en repetitionsutbildning. Dagen innan ställdes dykningen in sedan kraftiga vågor skapat starka undervattensströmmar som rivit upp bottensedimentet och försämrat sikten avsevärt. Men det är vår sista heldag i värmen och vi bestämmer oss för att trots allt pröva. Sikten är en sak, känslan att andas under vatten en helt annan. Kalle får hjälp med att sätta på sig våt- dräkten, skorna, viktbältet, tuben och dykvästen innan vi sätter masken i pannan och tar simfenorna under armen och går ut.
Medan jag sköter min egen dykväst manövrerar Joris De Witte Kalles väst och hjälper honom att navigera under ytan. Vi simmar som en dagisgrupp, håller varandra i dykvästen.
Det känns djupare än vad vi är. Fiskarna kommer fram så fort vi sjunker under ytan.
För bara några dagar sedan såg man rockor ända inne i hamnen. En ensam haj som simmade förbi. I dag ser vi bara småfisk, krabbor och fantastiska färgglada saltvattensfiskar som i grumligheten tittar fram som små färgklickar i ett annars ganska mörkt hav. Längre ut sägs sikten vara enastående och under lugna dagar finns det dykare som vittnar om 40–50 meters sikt i ett koboltfärgat hav helt utan avbrott annat än av rev, vrak och andra dykare.
Kalle simmar lugnt och andas betydligt långsammare än jag. Att vara stor är absolut ingen fördel i dykningens värld.
Medan jag konsumerar syre likt en flåsande valross tar Kalle kontrollerade andetag helt utan vare sig stress eller osäkerhet. Däremot tycker han inte om när Joris De Witte simmar ovanför honom och sjöborrarna på bottnen kommer otäckt nära både händer och knän.
– Jag gillade inte att dykinstruk- tören simmade ovanför mig. Det kändes som om han tryckte ner mig mot bottnen, även om jag innerst inne vet att han bara simmade där för att ha koll på hur jag rörde mig i vattnet. Det var ju trots allt han som hanterade dykvästen och höll mig flytande i vattnet, säger Kalle, när vi efteråt sammanfattar dagens erfarenhet.
Dyka ska vi absolut göra igen.