Den gamla kvinnan på kullen
Det är möjligt att Paul Claudel älskade sin syster Camille, åtminstone så länge hon var vacker och lysande. Det är möjligt att hans senare grymhet och likgiltighet berodde på rädsla. Men när man läser Michèle Desbordes roman om Camille Claudel känner man
Den blå klänningen
●● Michèle Desbordes Övers. Ragna Essén Elisabeth Grate Bokförlag 2015
Michèle Desbordes fokuserar på den åldrande skulptören Camille Claudel i sin roman La robe bleue, som utkom året efter författarens död 2006. Romanen föreligger nu på svenska med titeln Den blå klänningen. Hos Desbordes är den manliga kontrahenten inte läromästaren och älskaren Auguste Rodin utan Camilles yngre bror, diktaren och dramatikern Paul Claudel.
Årtionden av väntan
I Den blå klänningen sitter Camille för det mesta på en stol och väntar. Hon är gammal och hopsjunken, hennes trådslitna klänning är för stor för henne, på huvudet har hon en hattskrålla som hon fick för länge sedan av sin mor. Stolen har hon släpat ut under ekarna, ut på kullen där sjukhuset ligger. Det är sin bror Paul hon väntar på. Det är han som har satt henne på dårhus, han och modern. Från den första dagen på sjukhuset till den sista väntar hon. Hon väntar i trettio år.
Det kan gå månader, år mellan Pauls besök. Under de trettio åren besöker han henne 12 gånger. Han kommer från Kina, Brasilien, Tokyo, Rom, Köpenhamn, Washington – de platser där han är verksam som diplomat. Någon gång kommer han närmare ifrån, kanske från Nice där han har tagit sig ett dopp i Medelhavet. Han kommer från sitt slott i Branques, där hans barn växer upp och blir vackra och begåvade unga människor. Ibland har han med sig något han skrivit. Kanske får hon Sidenskon i bokform, eftersom hon inte längre kan gå på teater.
De vandrar tillsammans över kullarna och han berättar om allt som händer i hans liv. Men mest pratar de om sin barndom, om sin högljudda, skrikande familj där Camille var den högljuddaste. De pratar om hur hon som alldeles ung började släpa hem lerklumpar och forma dem med brinnande energi. Han minns hur vild hon var, hur hennes långa hår brukade lossna från kammarna och svalla ner över axlarna och ryggen. Hur hon avbildade alla i familjen, utom modern som aldrig ”hade tid” att sitta modell. De skrattar åt Camilles envishet, hur arg modern var när Camille fick hela familjen att flytta från Villeneuve till Paris, där hon skulle gå på konstskola.
Så far han med sin Packard, tillbaka till diplomatuppdragen eller till slottet, till livet därutanför där han numera är en vördad katolsk förfat-
tare, akademiledamot och något av ett nationalmonument. Även om hon vet att han inte kommer tillbaka på länge blir det en vana att dra ut stolen till kullen, att sitta där och vänta.
Fragment av ett liv
Den gamla kvinnan minns hur det var då också hon levde därutanför. Hur hon kom till Mästarens ateljé för att lära sig skulptera. Fast egentligen fanns kunskapen ju i henne, redan innan Mästaren satte henne att skulptera händer och fötter för sina statyer. Liten och vacker och stark högg hon ursinnigt med träklubban, formade stenen. Och mästaren förälskade sig i henne. Han var tung, massiv, ett kvartssekel äldre än hon. Han hade blicken hos en människa som aldrig överger sina drömmar.
Och hon blev hans käresta, hans medarbetare, hans modell. Hon var Aurore, Francesca, Danaiden. Själv arbetade hon också som besatt. Lillebror Paul hade blivit författare och umgicks i symbolistkretsar där också hans begåvade syster blev mycket beundrad. Hennes berömda skulptur Valsen tog form och Debussy förälskade sig i både verket och dess skapare, utan att få gensvar eftersom hon hade ögon bara för Mästaren.
Om nätterna drömmer den gamla kvinnan om hästhovars klapper, om hur hon hörde dem en tidig marsmorgon år 1913. Hon hade anat att de skulle komma efter henne. Hon hade för länge sedan slutat träffa Rodin, hon trodde att han ville henne illa, att han ville stjäla från henne. Ateljén där hon bodde på Ile Saint-Louis blev alltmer förfallen och smutsig. Grannarna klagade över bullret när hon slog sönder sina skulpturer, över katterna som smutsade ner överallt.
Det hände strax efter faderns död. Hon visste att han var den enda som hade försvarat henne. Två främmande karlar i stora vita rockar kom och förde bort henne i en gallerförsedd vagn, först till ett sinnessjukhus utanför Paris. Senare togs hon till Montdevergues utanför Avignon.
De första åren klagade hon, protesterade, hoppades. De sista femton åren var hon uppgiven och passiv. På sjukhuset gladde man sig över hennes lugn. Man kunde rentav tro att hon var där av egen fri vilja.
Paradoxal broderskärlek
Camille skriver brev på brev till brodern, modern, släktingar, kulturper- sonligheter och ber om att få komma bort från sinnessjukhuset. Hon berättar om kyla, hunger och om sin skräck för de hotfulla medpatienterna. Hon lovar att bete sig väl, bara hon får komma hem till Villeneuve.
Men modern nekar bestämt att ta emot sin dotter, också när sjukhusledningen förordar det. Hon skickar några klädesplagg, tvål, litet mat till sjukhuset, men hälsar aldrig på Camille. Kanske är det skammen över att dottern varit så annorlunda, över att hon inte sydde och hushållade utan skulpterade, över att den konst hon skapade var oanständig, över att hon blivit galen. Och den blå klänningen? Den är en ren fiktion, en vacker och trösterik konstruktion som avslutar Michèle Desbordes i övrigt visserligen poetiska och suggestiva men obönhörligt verklighetsbaserade inre monolog. Desbordes låter syster och bror företa en sista utfärd till havet, sju år före Camilles död. Enkom för tillfället har Camille låtit förfärdiga en ny klänning. Det är bara en billig, hastigt uppsydd bomullsklänning, men lika blå som hennes ögon och som havet. Det blir Camilles sista, ömma möte med sin lille Paul.
Det är möjligt att Paul Claudel älskade sin syster, åtminstone så länge hon var vacker och lysande. Han har skrivit några av sina finaste texter om henne och hennes konst. Det är möjligt att hans senare grymhet och likgiltighet berodde på rädsla för henne och identifikation med hennes galenskap. Ändå står Desbordes rörande slutscen i skarp kontrast mot de fakta som föreligger om Camille Claudels senare liv och hennes död. Läsaren fylls av ambivalens och ställföreträdande bitterhet mot ”lille Paul”.
Paul Claudel innehade den verkliga makten över sin systers öde. Han ombesörjde dårhusinterneringen och lämnade henne där för resten av hennes liv. Han levde i överflöd men inbjöd henne aldrig till sitt slott, han försåg henne inte med de förnödenheter som hon bad om på sjukhuset. Till slut lät han henne dö av svält. Hon dog under andra världskriget, antagligen av matbrist i likhet med många andra mentalsjukhuspatienter.
Camille Claudel begravdes i sinnessjukhusets massgrav. Varken hennes djupt kristne bror eller någon annan från släkten var närvarande vid jordfästningen.