Svettigt i köpcentret Folkhemmet
En copywriter på obestånd vankar runt som isbjörn i ett köpcentrum och upptäcker shoppingparadisets baksida.
Journalisten och dokumentärfilmaren Lars Berge romandebuterade för något år sedan med den satiriska samhällsskildringen Kontorsninja, och i aktuella uppföljaren Svinn går han vidare i samma spår. Spelplatsen är nu megaköpcentret ”Folkhemmet”, oasen för Stockholms köpstarka medelklass, och skeendet utspelar sig i en nära framtid – i praktiken utgår Berge från samhälleliga tendenser som redan nu är synliga, och skruvar åt dem lite extra.
Romanens protagonist Sven har en bakgrund som copywriter på en reklambyrå, där han blivit stjärna genom att förse ledarna för ett parti ute på högerkanten med en falsk men suggestiv retorik. Efter att på en kongress för reklamskapare ha träffat den rebelliska Isa, och med hjälp av droger och förälskelse gått in i nya världar, har han i varje fall aldrig återfått sin gamla, cyniska mentala status, och så har både arbetsgivaren och hustrun sänt ut honom i kylan.
I dagsläget har han varit arbetslös så länge att han är tvungen att gå med i ”sysselsättningsprogrammet”, vilket innebär att han är tvungen att göra det jobb han tilldelas, utan egentlig lön, för att inte förlora sitt knappa arbetslöshetsunderstöd. Jobbet blir att utklädd till isbjörnen Vanilla Ice gå omkring i köpcentret, med uppgift att dela ut reklam och roa barnen. Det är när han svettas i den lurviga dräkten som han en dag återser Isa, nu i den professionella butikssnattarens skepnad.
Samhällelig systemkritik
Berges styrka är hans samhälleliga systemkritik, med ett synliggörande av marknadsfixeringens avigsidor, medan personporträttering och relationsskildring inte når upp till samma nivå. Sidogestalterna stannar på karikatyr- eller skisstadiet, och inte heller Sven eller Isa kommer åt att växa utöver sina givna roller.
Det blir i varje fall lättare att ha åtminstone ett visst överseende med de här svagheterna när konflikterna skärps till, framåtdrivet accelererar, och man förstår att det som sker i Folkhemmets celler inte tål dagsljus: här handlar det om misshandel, övergrepp och en extremt långt driven övervakning. Berge bollar då ironiskt med verklighetsfördunklande eufemismer, ett område där Sverige av tradition varit ett europeiskt spetsland. Så när snattarna den hårda vägen ska lära sig var skåpet ska stå kallas projektet ”operation impulskontroll”, med intensifierad väktarkontroll av kunder som kan tänkas drabbas av ”själslig kris” och halka in i ett ”assymetriskt kundbeteende”. Absurt, javisst, men också lite tjatigt i längden.
Motpolerna till svärtan står – förutom i Svens och Isas vägran att acceptera det som är på gång – att finna i en del överraskande ömsinta enskilda scener där perspektivet vidgas (det hade gärna fått finnas mer av det slaget). Som när killen i motorcykelväst fyller den bilhavererade Svens tomma bensindunk och som bonus ger honom en sedel att köpa glass åt den lilla dottern för.
Kunderna slår tillbaka
Det ligger nära till hands att – trots stora olikheter i upplägg och tonläge – dra paralleller till en annan yngre svensk författare som i vår är aktuell, Camilla Sten som romandebuterat med En annan gryning. Hos bägge handlar det om repressiva övervakningssystem, om ett motstånd som kommer från de minst respekterade, och om att systemet efter en serie osannolikt slingriga faser kraschar.
Fast om Sten skildrar en permanent förändring som bottnar i politiska visioner, är sammanbrottet i Berges berättelse mer avgränsat – en till synes planlös plundring och skadegörelse i köpcentret – och temporärt.