Innovativt och snillrikt utan fjanterier
Animationsversionen av Trollflöjten är en hybrid av konstformer – som en tecknad film men bättre än på bio.
OPERA
Trollflöjten ●● Av W. A. Mozart. Libretto Emanuel Schikaneder, översättning till finska Juhani Koivisto. Regi: Suzanne Andrade, Barrie Kosky. Animationer Paul Barritt. Scenografi och kostymer Esther Bialas. Dramaturgi Ulrich Lenz. Ljus Diego Leetz. I rollerna: Kristel Pärtna, Tuomas Katajala, Tuuli Takala, Jyrki Korhonen, Jussi Merikanto, Margarita Nacér, Ilkka Hämäläinen, Anna-Kristiina Kaappola, Ann- Marie Heino, Tuula Paavola m.fl. Nationaloperans orkester och kör, dirigent Michael Güttler. Premiär på Nationaloperan 26.2.
Den som har väntat på att få se något härligt, ljuvligt och underbart på Operans huvudscen skall äntligen belönas. Den aktuella uppsättningen av Trollflöjten – importerad från Komische Oper i Berlin – är snillrik och innovativ och tar helt och fullt ut svängarna i den sagovärld där operan äger rum.
Uppsättningen utarbetades ursprungligen av Londonbaserade konstnärskollektivet 1927, av de konstnärliga drivkrafterna Suzanne Andrade och Paul Barritt tillsammans med Komische Oper-chefen Barrie Kosky, för premiären i Berlin i november 2012.
Det mest fantastiska är ”dekoren” som helt bygger på datoranimationer och som gör att föreställningen blir som en hybrid av konstformer: än kan det här upplevas som opera, än som animationsfilm, teater eller tecknad serie.
När allt projiceras på vita duken påminner upplevelsen om ett biobesök, men upplevelsen är bättre – med bättre ljud, livslevande karaktärer och levande musik! Också jämfört med en mera konventionell variant är uppsättningen strået vassare; tack vare animationerna kan dekoren ritas om i ett nafs och allt från drakar till trollsländor kan gestaltas mera konkret och mera fantastiskt!
De ofta småtråkiga och lite stela dialogerna har ersatts med svarta textrutor som presenterar karaktärerna och förklarar skeendenas gång med humoristiska fonter från stum- filmens guldålder som uttrycker stämningar i sig. Här har man också lyckats med konststycket att stiligt baka in annan musik än originalmusik, till exempel återkommer utdrag ur Mozarts d-mollfantasi K 397 upprepade gånger och Satu Elijärvis smakfulla fortepianospel sitter utmärkt väl i helheten. För övrigt fungerar uppsättningen också akustiskt bättre än de flesta andra på Nationaloperan när sångarna hela tiden står nära scenkanten och rösterna får resonera i salen och inte bakom. Också den ståtligt sjungande kören har placerats fyndigt på sidorna.
Den ugriska rytmen och färgen i språket skiljer sig förstås från den germanska, men översättningen till finska gör berättelsen mera lättfattlig. Juhani Koivistos nyöversättning fungerar dessutom fint, med moder- na ordval, poetisk ordföljd och roliga rim.
Virtuella motspelare
Följaktligen blir det här ett spel där solisterna får visa upp alla sina färdigheter både som sångare också som skådespelare med virtuella motspelare. Hälften av sångarna är ur den egna solistkåren och andra hälften är unga och lovande förmågor. Här blir solisterna nästan som uppslukade av sagovärlden, något som dock passar utmärkt för verket i fråga. Speciellt väl resonerade Taminos stämma och Tuomas Katajala låg i med en stark och bärande tenorstämma med vacker linje och färg hela kvällen.
Nattens drottning är en av verkets mest originella gestalter, som bara gör två egentliga framträdanden. Visst har man hört mera skrämman- de gestaltningar av henne, men Tuuli Takala, verksam i Dresden, har en härligt vacker stämma och sjunger rent och skönt.
Papagenos ( Jussi Merikanto) spex var inte det minsta fjantigt eller besvärande, snarare innovativt och snillrikt, och sången fungerade bra. Estniska Kristel Pärtna gjorde en genomlyrisk Pamina och Margarita Nacér en tjusig Papagena. Ilkka Hämäläinen som Monostatos och Jyrki Korhonen som Sarastro och Pater gjorde skapligt ifrån sig, liksom Aki Alamikkotervo och Heikki Aalto som männen i harnesk.
De tre (här rätt motbjudande) damerna ( Anna-Kristiina Kaappola, Ann-Marie Heino och Tuula Paavola) var kanske inte helt samstämmiga, även om alla tre är skickliga sångare. De tre gossarna Miska Lundberg, Mikko Elias och Wener Telivuo sjöng vacket med sina höga stämmor.
Orkesterns spel kunde under första halvan ha varit renare, mera distinkt och alert, även om man under andra halvan av kvällen redan var i fin form.
Värt att notera är att den andra besättningen är lika intressant som den första med bland andra Villmanstrandvinnaren från 2013 Eeva Hartemaa som Pamina.
Den här uppsättningen är så full av insikter, så underhållande och inte minst visuellt tilltalande att den kan rekommenderas för alla som inte ännu fått sin Mozartkvot fylld. Miljoner (arbetstimmar) måste ha investerats i animationen, men resultatet är en perfekt animationsfilm, där alla billiga knep och allt fjanteri lyser med sin frånvaro.