Bourne jagar sitt förflutna igen
●●Jason Bourne man. Och med engelsmannen Paul Greengrass (United 93, Captain Phillips) på regissörspallen – i The Bourne Supremacy och The Bourne Ultimatum – blev det om möjligt ännu bättre, ännu vassare.
Flera goda nyheter: efter spin off–rullen The Bourne Legacy med Jeremy Renner i hetluften är Matt Damon nu tillbaka. Damon gestaltar den avhoppade CIA-agenten som än en gång befinner sig på kollisionskurs med sin forna arbetsgivare.
Den här gången är det Tommy Lee Jones CIA-direktör som försöker klämma åt Jason Bourne allt medan vår hjälte själv fortsätter att rota i det förflutna. Bourne skulle mera än gärna vilja veta vem som hade livet av hans pappa, stationerad i Beirut.
För flankstödet står Julia Stiles agentkollega som lyckas med konststycket att hacka CIA:s centraldator – och får betala ett högt pris. Även i övrigt kretsar filmen kring det här med informationssekretess kontra övervakningssamhälle, Edward Snowden-style.
Nämnas kan att Alicia Vikander, här i rollen som informationsexpert anställd av CIA, dras mellan sin lojalitet mot högkvarteret i Langley, Virginia, och sympatierna för Jason Bourne som med livet som insats gäckar de svartklädda.
Berättarmässigt är det inte mycket som skiljer den nya filmen från de tidigare. Paul Greengrass har en fantastisk förmåga att hålla flera bollar i luften samtidigt och här betar han av en handfull internationella scener – från hackarnas Reykjavik och gatuprotesternas Aten till Berlin, London och Las Vegas – utan att det blir speciellt stökigt.
Greengrass får till och med satellitbilder och datorskärmar att verka sexiga och i hans nypor är den handhållna, rörliga kameran en karaktär i sig.
Men trots allt detta kan Jason Bourne, The Movie, inte mäta sig med de tidigare installationerna. Inte bara får man en känsla av att det tidigare så effektiva klippet nu går på övervarv, innehållsmässigt bryter filmen inte direkt ny mark.
Matt Damon i huvudrollen är säkerheten själv, liksom Tommy Lee Jones och Alicia Vikander, men i många fall känns karaktärerna något tunt skrivna, varför det aldrig blir fullt så intrikat som man skulle förvänta sig. En smärre besvikelse.