Morsan tar ut svängarna
Recension Somliga menar att en ”dålig” mamma är en bättre och framför allt lyckligare mamma.
KOMEDI
●●Bad Moms Regi och manus: Jon Lucas & Scott Moore. Foto: Jim Denault. I rollerna: Mila Kunis, Kathryn Hahn, Kristen Bell, Christina Applegate.
Bad Moms av Jon Lucas och Scott Moore är en komedi i rakt nedstigande led från Bridesmaids och Bad Teacher, en film som hävdar att (även) kvinnor kan. Det vill säga svira och härja, slå klackarna i taket.
Fast så har det inte alltid varit, inte för Amy Mitchell (Mila Kunis). Hon är den hårt arbetande tvåbarnsmamman som när hon inte kuskar kidsen till fotbollsträningen hjälper till med läxor och springer i affärer, sånt.
Det betyder ju inte att hon skulle få nåt tack, tvärtom. Ungarna gnäller stup i kvarten och som det råkar sig är äkta mannen Mike (David Walton) själv något av en barnrumpa.
Utifrån sett ser det förstås bra ut men inombords kokar det. Och så en vacker dag bränner Amy propparna, bara för att slänga ut karlen och lägga sig till med lite andra vanor. Som att låta barnen fixa sin egen frukost, hänga på krogen, låta bli att jobba över (utan extra betalning) och läsa morgontidningen i lugn och ro.
Värst av allt: i stället för att baka till det obligatoriska skoljippot bullar Amy upp med köpisbakverk, något som för henne på kollisionskurs med föräldraföreningens ordförande, ”vardagsnazisten” och nippertippan Gwendolyn James (Christina Applegate).
Jon Lucas och Scott Moore är bäst kända för att ha signerat manuset till den hejdlösa Hangover-trilogin men fullt lika galen – och skratta högt–rolig – är Bad Moms inte.
Visst slår man runt och har sig, plus att bästa väninnan Carla (komikern Kathryn Hahn) är nog så ful i truten. Men okej, jämfört med The Hangover och syskonfilmen Bad Teacher – med Cameron Diaz som klasslärare från helvetet – är Bad Moms nästan subtil.
Man kunde rentav hävda att det i filmen finns en dramatisk slagsida; nåt i stil med att kvinnor/mammor borde lägga av med att försöka uppnå perfektionen – för att sedan dras med dåligt samvete när allting inte går som i Strömsö.
Underförstått: en ”dålig” mamma är en bättre och framför allt lyckligare mamma.
Sett ur en strikt feministisk synvinkel kunde man kanske påstå att filmmakarna slår in öppna dörrar, men frågan är om inte de flesta, män som kvinnor, känner igen många av filmens scenarier. Och trots att filmen utmynnar i en kärleksförklaring till moderskapet och moderskärleken blir det aldrig lika smörigt
som i Garry Marshalls Mother’s Day.
Missa för allt i världen inte eftertextklippen där aktrisernas egna mödrar tar till orda. Vid det laget blir det snudd på gripande, hör och häpna.