Mellan öronen på en krigsveteran

THRILLER/DRAMA ●●Disorder Regi: Alice Winocour. Manus: Alice Winocour & Jean-Stéphane Bron. Foto: Georges Lechaptois. I rollerna: Matthias Schoenaerts, Diane Kruger, Zaid Errogui-Demonsant.

Från Frankrike och Alice Winocour kommer Disorder som i hemlandet gick under namnet Maryland. Det är en thriller av det mera ambitiösa slaget, ett drama som varvar den yttre handlingen med inre själslandskap – seriöst problematiska sådana.

Huvudrollen i filmen gestaltas av belgiska stjärnskottet Matthias Schoenaerts (Rust and Bone, Far from the Madding Crowd). Han, Vincent Loreau, är den vingklippta Afghanistan-veteranen som i likhet med många vapenbröder tampas med det posttraumatiska stressyndromet. I klartext: killen dras med ångest, sömnproblem och koncentrationssvårigheter, de hallucinatoriska infallen inte att förglömma.

I väntan på en ny tur till krigets Afghanistan skriver Vincent och hans kolleger på ett gig som säkerhetsvakter för en libanesisk affärsman, en vapenhandlare. Det drar ihop sig till en påkostad trädgårdsfest och dignitärer på ministernivå står på gästlistan.

Allting går dock enligt ritningarna, och när den libanesiska arbetsgivaren kort därefter åker på en arbetsresa får Vincent i uppdrag att agera ”barnvakt” åt mannens troféhustru (Diane Kruger) och hans son (Zaid Errogui-Demonsant).

Lätt som en plätt – eller sen inte. I samband med en tur till badstranden försöker ett gäng maskerade män kidnappa Jessie (Kruger) och hennes son. Det slutar lyckligt men på hemmaplan väntar flera obehagliga överraskningar.

Styrkan i Disorder ligger i Alice Winocours sätt att leka med verklighetsbilden, tränga in mellan öronen på tittaren.

Med utgångspunkt i Vincents mentala tillstånd lyfter filmen fram det paranoida, med den påföljd att man aldrig kan vara helt säker på huruvida den hotbild som presenteras är realistisk.

Mycket handlar det om ljudbilden i filmens centrum, en utomordentligt suggestiv sak som i kombination med de skickligt insprängda övervakningskamerabilderna bäddar för en tryckande stämning, inte helt olik den som Francis Ford Coppola presenterade i 70-talsklassikern The Conversation.

Minst lika respektingivande är Matthias Schoenaerts som med små medel och ett stoiskt lugn lägger grunden för en i sanningens namn fascinerande och sammansatt karaktär, en ”loose cannon”.

Vad synd då att Winocour inte riktigt lyckas knyta ihop påsen. I tredje akten exploderar det på riktigt, men utan att filmen innehållsmässigt får tillräckligt med kött på benen. Den urstarka första timmen lovar mera än vad filmen sista slutligen ger.