Spirituell mystiker och udda fågel
Finlands mest spelade tonsättare efter Sibelius är död. Einojuhani Rautavaara blev 87 år.
Enligt Helsingin Sanomat dog Einojuhani Rautavaara på onsdagskvällen på ett sjukhus i Helsingfors efter komplikationer som följde på en operation. Hans hälsotillstånd förvärrades avsevärt efter en sjukdomsattack 2004, men det hindrade honom inte från att fortsätta kompositionsarbetet. Rautavaara kom att skriva totalt åtta symfonier, sju helkvällsoperor och en handfull kammaroperor och otaliga solokonserter, orkesterverk, kör- och vokalmusik samt solostycken.
Kompositörskarriären fick en rivstart 1954 med segern i Thor Johnson Contest-kompositionstävlingen i USA med verket A Requiem in Our Time, som lyfte upp honom i den inhemska publikens medvetande. Året därpå utsåg Jean Sibelius honom till mottagare av ett stipendium som möjliggjorde studier i USA.
Stilistiskt rörde sig Rautavaara både i nyklassicistiska, avantgardistiska och romantiska farvatten. Musikkritikern Mikael Kosk talade i HBL 1999 om Rautavaara som ”den verklige stilpluralisten som kombinerar allt från sträng tolvtonsteknik och clusterklanger till en ohämmad romantik i dur-molltonalitet”. ”Rautavaara är en ojämn tonsättare som åker berg-och-dalbana i sin produktion”, skrev samme Kosk året därpå.
I efterhand kan man se hur Einojuhani Rautavaara utvecklade ett säreget harmoniskt tänkande som resulterade i något av en syntes av två konkurrerande estetiska synsätt under 1900-talets senare hälft. Ofta använde han sig av en tolvtonsrad i baslinjen med treklanger ovanpå och lyckades på så sätt kombinera treklangsharmonier och tolvtonsestetik.
Spirituell mystiker
Också vad livsåskådningen beträffar blandade Rautavaara friskt och synkretistiskt. Han var något av en mystiker som i sin produktion inspirerades av såväl ortodox tro och buddhism som allmän spiritualism. Änglarna blev ett frekvent återkommande tema, åtminstone i verktitlar som Angels and Visitations (1978), kontrabaskonserten Angel of Dusk (1980) och sjunde symfonin Angel of Light (1994). För honom handlade änglarna ändå inte om glansbildsskapelser. Snarare talade han om hur han i drömmarna hade mött maskulina kraftvarelser, som hotande närmat sig och inte gett sig hur mycket han än brottades mot dem.
Änglatemat, skulle det visa sig, blev också kommersiellt ett synnerligen gångbart koncept. Rautavaara började lovordas i internationell press på 1990-talet och han blev, med skivbolaget Ondines beredvilliga assistans, hela skivbolagets främsta affischnamn och guldkalv. 1997 vann Helsingfors stadsorkesters och Leif Segerstams inspelning av Angel of Light Midempriset i Cannes och året därpå prisades violinkonserten. Därefter var stora hjul i rullning och Rautavaara blev småningom Finlands mest spelade tonsättare internationellt efter Sibelius.
Som operatonsättare insisterade Rautavaara på att själv skriva sina libretton, vilket gav honom friheten att fritt fabulera kring historiska personer som Aleksis Kivi(Stenvall), biskop Thomas, Vincent (van Gogh) och Rasputin.
Själv förklarade tonsättaren att det var viktigt för honom att kunna identifiera sig med sina huvudpersoner, men historieförfalskningen fick somliga kritiker, med HBL:s Lena von Bonsdorff i spetsen, att se rött.
Rautavaaras känsla för naturen var enastående och hans kanske kändaste stycke blev konserten för fåglar och orkester, Cantus arcticus, som ursprungligen beställdes som promotionskantat för den första promotionen vid Uleåborgs universitet 1972.
Tonsättaren åkte ut till kärrmarken i Limingo för att spela in fågelläten och införlivade till slut inspelade ljud av bland annat tranor i ett genomkomponerat partitur som blev en succé.
Omdebatterad lärare
Rautavaara verkade som lärare vid Sibelius-Akademin i olika repriser och pensionerades från tjänsten som professor i komposition 1990. Han tilldelades bland annat Pro Finlandia-medaljen och Wihuri-stiftelsens Sibeliuspris 1965. Han var dessutom en begåvad ordbrukare och verkade som musikkritiker vid Ilta-Sanomat och rektor vid Käpylän musiikkiopisto.
Tiden vid Sibelius-Akademin var ändå inte oproblematisk och i ett skede talades det om hur alla de mest begåvade eleverna tenderade att överge Rautavaara till förmån för Paavo Heininen; bland annat övergick Magnus Lindberg till Heininens stall.
Till Rautavaaras mest kända elever räknas dock, förutom Lindberg, Kalevi Aho, Esa-Pekka Salonen och Olli Mustonen.