Triss i blåskvintetter
Crusellveckans satsning på tre nyskrivna blåskvintetter utföll förträffligt.
Nya blåskvintetter av Sebastian Hilli, Jaakko Kuusisto, Marzi Nyman. Gesualdo, Ligeti. Blåskvintetten Arktisk hysteri. Nystads gamla kyrka 27.7.
Den person som kom på idén att kombinera tre nyskrivna blåskvintetter av tre helt olika kompositörer under en och samma konsert, måste ha drabbats av en riktig snilleblixt när det begav sig! Troligtvis uppstod programmet i samråd mellan Crusellveckans konstnärliga ledare, Tapiola Sinfonietta-klarinettisten Harri Mäki och medlemmarna i blåskvintetten Arktisk hysteri, som längs åren uruppfört ett tjugotal kvintetter. Hur som helst fungerade det förträffligt!
Känsla av tidlöshet
Sebastian Hilli har i Paraphrase III tagit som utgångspunkt en av fursten av Venosa, madrigalmästaren och hustrumördaren Carlo Gesualdos kompositioner och underrubriken Soave dolore syftar på inledningsfrasen i madrigalen O dolorosa gioia (O smärtfyllda glädje). Trots att en annan Gesualdomadrigal framfördes i början av konserten, i arrangemang av Graham Bastable, kändes återkopplingen till Gesualdo inledningsvis avlägsen, men ju längre stycket led, desto tydligare blev det att Hilli och Gesualdo förenas av en speciell känsla av tidlöshet (varade stycket i tio eller tjugo minuter?).
Någon kanske frågade sig vad Hillis stycke syftade på eller vart det var på väg, men då kunde man hellre bara luta sig tillbaka och iaktta den finkalibrerade instabiliteten, vibrationerna, den raffinerade instrumentanvändningen, skeendena på mikroplanet och hela atmosfären som osökt för tankarna till Kaija Saariahos värld.
Jaakko Kuusistos Miete är av ett helt annat slag. Kuusisto talar själv om sig som en vän av rika harmonier och att blåskvintetten som besättning därför medförde vissa utmaningar. Ett slags ”urmotiv” bildas av ett ackord som tänds av en ton i taget, men det intressanta är hur organiskt det motiviska materialet utvecklas, varieras och muteras och hur rikt det musikaliska materialet sedan framstår. Musiken är i ständig förändring på ett sätt som ger ett sällsynt levande och livskraftigt intryck.
Multibegåvning
Som ännu en häftig kontrast hörs multibegåvningen Marzi Nymans A rotten rhapsody (En rutten rapsodi). I stycket spinner Nyman vidare på de musikaliska tankegångar som han utvecklade i scenmusiken för Heiner Müllers Hamletmachine som visades på Kom-teatern i våras.Från predikstolen, med ett blomkålshuvud i vänster hand och värjan vid midjan inleder han sin Hamletbetraktelse med den klassiska öppningsfrasen i klosterscenen ur Hamlet: ”To be or not to be”.
Blåskvintetten har av hävd uppfattats som en sammansättning för ordlös kammarmusik och absolut musik, men Nyman gör något annat av den. Han gör som man brukar i den tradition han kommer ifrån: han gör instrumenten till ett bakgrundsband och skapar ett verk som helt och hållet bygger på Artistens eller Dirigentens présence. Det betyder inte att satsen inte är utstuderad: tvärtom är hela konceptet som en noga studerad parafras av en Broadwaykabaré någon gång mellan första och andra världskriget.
I det sammanhanget är joxmästarrollen – med gula skor! – högst försvarbar och prästsonen tar galant kyrkrummet i besittning på ett avväpnande sätt.
Ett stiligt drag var att låta suveränt spelande blåskvintetten Arktisk hysteri (Matti Närhinsalo, flöjt, Anni Haapaniemi, oboe, Christoffer Sundqvist, klarinett, Tommi Hyytinen, valthorn, Ann-Louise Wägar, fagott) avsluta med Ligetis spjuveraktigt sprittande Sex bagateller i rafflande tolkning.