Anna-Lena Laurén:
Tolstojs gods är inte bara byggnader
Jasnaja Poljana är frustande grönt. En lång björkallé löper uppför en kulle, förbi en igenslammad damm full med gröna växter, ett lågt, vitkalkat stall och en gödselstack.
Dammen kastar mig rakt in i Ivan Bunins novell ”Rusia”. I novellen ror huvudpersonen ut på en näckrosdamm i en läckande eka tillsammans med en kvinna han nyss har blivit förälskad i. Scenen utspelar sig i Bunins favoritmiljö, en bedagad lantgård någonstans på den ryska landsbygden.
”I ansiktet och på armarna satt myggen som fastklistrade, runtomkring syntes ett varmt bländande silversken: ångande luft, flimrande solljus, de krusiga vita molnen som lyste milt på himlen och på den fria vattenytan mellan öarna av vass och näckrosor; överallt så grunt att man kunde se bottnen med sjögräset, men det hindrade inte himlens och molnens speglingar från att förlora sig i ett bottenlöst djup.”
Medan vi passerar den här dammen ser jag plötsligt hela scenen framför mig, trots att Jasnaja Poljana där vi befinner oss inte har något med Bunin att göra. Den som föddes och dog här var Lev Tolstoj, som i motsats till Bunin aldrig fick Nobelpriset – och själv gjorde allt för att slippa få det – men som många ser som den störste av de största.
Trots att Bunin och Tolstoj inte liknade varandra som författare skildrade de ofta samma miljöer. Sina egna miljöer, de som de hade växt upp i och som formade dem. Det är ett Ryssland som jag ständigt läser om i litteraturen, därför att så mycket av den bästa ryska litteraturen skrevs av 1800-talsmänniskor som tillbringade vintrarna i Moskva eller Sankt Petersburg och somrarna på släktens gods. Det är oerhört sällan man får en konkret känsla av hur de här landskapen kan ha sett ut – och nu talar jag uttryckligen om landskap, inte om hemmen där författarna har bott. Författarhem finns det många av i Ryssland – Dostojevskijs lägenhet i S:t Petersburg, Tolstojs hus i Moskva, Tjechovs hem i Melichovo. Ambitiösa museer som ändå bara kan erbjuda väggar och ting, som inte ger någon fysisk kontakt till den period som inleddes från första hälften av 1800-talet och fortsatte fram till revolutionen, när en hel armé av klassiska författare för evigt satte Ryssland på den litterära världskartan: Gogol, Turgenjev, Dostojevskij, Tolstoj, Tjechov, Bunin, Achmatova.
Deras landskap finns inte mer. Pietetsfullt renoverade adelsgods är något man får leta efter i Ryssland. Hus har rivits, herrgårdar förstörts, landskap förändrats. Kommunistväldets förstörelselusta saknade gränser.
Stallet står kvar
Jasnaja Poljana, Tolstojs gods som på svenska brukar översättas med ”Den klara gläntan”, är inte bara byggnader. Det är en miljö som har bevarats i sin helhet – ett landskap som är både fysiskt och själsligt.
Det långa, låga stallet, samma stall där Tolstoj hade sina hästar. Kullarna, stigarna, dammarna, det höga gräset med hundlokor och ormbunkssnår. Ett av bostadshusen är borta, Tolstoj sålde det för att kunna ge ut en tidning. Det monterades ner och fördes bort, kvar står en övervuxen äng.
Hos Tolstoj, Bunin och Turgenjev har jag mött samma lantgårdar, samma adliga familjer, samma återkommande brist på sekiner, samma envetna beslutsamhet att leva över sina tillgångar. Någonstans i fjärran mullrar åskan svagt om den storm som ska komma, men ingen av dessa adelsfamiljer hör den, de lever kvar i sin värld av klass och börd som håller på att förfalla omkring dem, medan starka sociala rörelser håller på att växa fram över hela det ryska riket. Det finns undantag, till exempel Konstantin Levin som i Anna Karenina försöker genomföra reformer på sitt gods. Men majoriteten påminner snarare om Anna Kareninas bror Stiva, en charmerande bonvivant som bedrar sin hustru, lever upp hennes tillgångar, är god och generös mot sina vänner men sakta men säkert drar mattan undan sin familjs fötter genom sitt oansvariga leverne.
Tolstojs författarskap
Jag älskar Tolstoj. Jag älskar hans ofattbara förmåga att alltid låta författarskapet tränga igenom allt – sin egen mossiga kvinnosyn, till exempel. Tolstoj var helt ointresserad av kvinnokampen, han ansåg att kvinnans plats var hemmet och han visade ingen solidaritet med sin stack- ars plågade hustru Sofja Andrejevna, som renskrev alla hans manus och fick kämpa för att hans kvarlåtenskap skulle stanna inom familjen. Tolstoj själv ville ge bort alltsammans, helt obekymrad om hur hans hustru (som hade fött tretton barn, skött hushållet och familjens ekonomi och naturligtvis aldrig själv haft någon inkomst) därefter skulle klara sig.
Men Tolstojs största roman, Anna Karenina, handlar trots detta om en kvinna som tar sitt öde i egna händer – och straffas. Huvudpersonen Anna Karenina är fånge i sitt kön och sin klass. Själv är hon trots detta inte lika med sitt kön, hon är en människa som agerar och som tar risker. Hon är vacker och modig, men hon gör misstag, hon är inte en madonna och inte en hora, hon är en tänkande individ som vågar göra det oerhörda, nämligen att som kvinna leva med den hon älskar utan att vara gift. Hon straffas hårt för det.
Vild ungdom
Lev Tolstoj förde själv ett vidlyftigt leverne som ung. Han blev tidigt faderlös, förlorade pengar på spel och hade sexuella förbindelser till höger och vänster, enligt ryktet med minst ett utomäktenskapligt barn som följd. Han flydde spelskulderna genom att åka till Kaukasien och tjänstgöra som officer i tsarens armé. Därefter reste han i Europa, träffade den franska anarkisten Pierre-Joseph Proudhon och författaren Victor Hugo. Han läste enorma mängder litteratur på engelska, tyska och franska som han kunde flytande – under sin livstid lärde han sig hjälpligt behärska ytterligare ett tiotal språk och hans bibliotek som fortfarande finns kvar uppe i bostadshuset har titlar på allt från franska och tyska till engelska och japanska. År 1862 gifte han sig med den sexton år yngre Sofja Andrejevna Behrs och återvände till Jasnaja Poljana, där han skulle skriva några av den ryska litteraturens största klassiker.
Själva huset är förvånansvärt enkelt och inte alls så omfångsrikt som man kunde tro för att ha rymt en adlig familj med åtta barn. (Av tretton barn dog fem.) Sovrummen är enkla, möblerna rejäla men få.
Efter att vi har passerat middagssalen, där Tolstoj tog emot bland annat Turgenjev, träder vi in i legendens lilla arbetsrum där han bland annat skrev Hadzji Murat. Guiden säger att vi ska vara knäpptysta. Sedan sätter hon på en gammal ljud-
Trots att Tolstoj under slutet av sitt liv avsade sig herremansfasoner och klädde sig så enkelt som möjligt fanns det en tradition som han inte gav upp, nämligen de dagliga ridturerna.
inspelning av Tolstoj när han dikterar ett brev.
Jag spetsar öronen. Och bakom ett starkt brus hör jag rösten hos en rysk herreman med omsorgsfull och vacker diktion. Det är svårt att uppfatta alla ord bakom bruset, ändå får jag gåshud därför att jag inser att Tolstoj inte alls låter så främmande och avlägsen. Han låter ungefär som rysk, äldre och bildad herre skulle göra i dag. Jag tänker på vad Knausgård skriver om vilken oerhört kort tid det egentligen har gått mellan generationerna från gårdagens värld och vår egen.
Oläsliga manuskript
På bordet, under en glasskiva, ligger några utkast till manuskript. De är original och fullständigt oläsliga, marginalerna är fullklottrade med korrigeringar, asterisker och pilar. Tolstoj gjorde ändringar med bläckpenna och sedan fick hans hustru tyda det hela och skriva rent. Inte helt överraskande fick hon ett eftermäle av att vara ett rivjärn. En kvinna som ansvarade för en herrgård, en omfångsrik barnaskara, ett hushåll som ständigt var utan pengar och ett författarskap av världsklass förväntades av sin omvärld vara en vän liten blomma som inte gjorde väsen av sig.
Sofja Andrejevna fick förvisso regelbundna utbrott och hotade Tolstoj med allt från att lämna honom till att ta gift. Hennes frustration hade en viss bakgrund. Efter sitt fjärde barn började hon bli trött på att ständigt amma och vara gravid. Hon ville inte skaffa fler barn men fick inget gehör av sin man, som ansåg att (ständigt) barnafödande var en del av familjelivet. När Sofja Andrejevna hyrde in en amma för slippa amma sitt tolfte barn anklagade Tolstoj henne för att leva ett oförsvarligt lyxliv. Den store författaren kunde inte förstå varför åttabarnsmamman Sofja Andrejevna, som dessutom tog hand om sin mans affärer, behövde någon extrahjälp i en situation där han själv propagerade för att man skulle leva så enkelt som möjligt.
Dagliga ridturer
På väggen i Tolstojs sovrum hänger fortfarande hans krycka som kan fällas ut till en provisorisk pall. Bredvid hans ridspö i läder. Trots att Tolstoj under slutet av sitt liv avsade sig herremansfasoner och klädde sig så enkelt som möjligt fanns det en tradition som han inte gav upp, nämligen de dagliga ridturerna. På alla de gamla svartvita bilderna av Tolstoj på ridtur är hästarna oklanderligt blankryktade och själv sitter han till häst elegant och rakryggad, som en klassisk rysk officer gör.
Inte långt från karaktärshuset – om det går att kalla det ett karaktärshus – ligger den byggnad där Tolstoj grundade en skola för allmogebarn under några år på 1860-talet. Det framkommer ingenstans varför skolan stängdes så snabbt. Jag tänker åter på Konstantin Levin i Anna Karenina och på hans problem att engagera bönder i beslutsfattandet på gården. Levin har en massa idéer men bönderna föredrar att allt förblir vid det gamla. De vill inte ha det nya, de vill hålla fast vid den värld som är dem trygg och bekant och där de aldrig behöver fatta några beslut – det gör godsherren åt dem.
Levin ska ha varit Tolstojs alter ego.
Omärkt grav
Uppe i skogslunden, omgiven av grönskande popplar och ormbunkssnår, ligger Tolstojs grav. Den är omärkt och täckt av smaragdgrönt gräs. År 1901 blev Tolstoj exkommunicerad ur den ryskortodoxa kyrkan, som inte kunde acceptera hans idéer om en kristendom utan kyrklig auktoritet. Tolstoj var inspirerad av Bergspredikan och han trodde på ett egendomslöst liv. Han var också influerad av buddhismen och inspirerade i sin tur Mahatma Gandhi.
Exakt hundra år senare, år 2001, anhöll Tolstojs barnbarnsbarn Vladimir Tolstoj om att kyrkan skulle göra en ny bedömning av exkommuniceringen. Dåvarande patriarken Aleksij sade nej utan att ens gå med på att diskutera saken. Tolstoj hade nämligen aldrig visat någon ånger.
Tolstoj ville absolut inte ha Nobelpriset i vare sig litteratur eller fred, och när han blev kandidat kämpade han emot det av alla krafter. I slutet av sitt liv tappade han helt och hållet intresset för sin familj, och när han lämnade Jasnaja Poljana mitt i natten vid 82 års ålder var den enda han meddelade sin läkare. Han tog varken adjö av sin hustru eller sina barn.
Han dog i lunginflammation på en järnvägsstation i Astapovo i november 1910. Det var under den gamla ryska erans sista flämtningar. Bara sju år senare skulle en ny tid komma, som likt en flodvåg krossade det mesta av Tolstojs gamla värld, den värld han själv ville reformera – men inte med våld och terror.
Men Jasnaja Poljana står fortfarande kvar, lite slitet och nedgånget. Ungefär som jag föreställer mig att det såg ut när Tolstoj levde här och skrev världslitteratur, omgiven av en familj som han själv ville ha men samtidigt uppfattade som en börda.
Uppe i skogslunden, omgiven av grönskande popplar och ormbunkssnår, ligger Tolstojs grav. Den är omärkt och täckt av smaragdgrönt gräs.