Vi gifter oss civilt – men begravs på kyrkogården
Samhället blir allt mer sekulariserat men en ritual behåller sin kyrkliga ställning – begravningen.
Trots den kyrkoflykt som pågår i västvärlden (se artikeln om Storbritannien på nästa sida) är begravningarna en ritual som fortfarande håller ställningarna. Siffror från Statistikcentralen och Kyrkans statistiska årsbok visar att cirka 50 000 av de 52 000 som dog 2014 begravdes på den evangelisk-lutherska kyrkans begravningsplatser. Av dem fick 96 procent en kristen begravning.
Annat är det med bröllopen. I fjol blev antalet civila bröllop för första gången fler än de kyrkliga, så numera är det vanligare att gifta sig hos magistraten än i kyrkan.
Enligt servicecentret Pro Ceremonier som förmedlar talare till icke-religiösa begravningar har det ändå skett en markant skillnad också i antalet sekulära begravningar. När föreningen grundades för sjutton år sedan var civila begravningar mycket sällsynta, men i dag känner många till att det finns alternativ till den kyrkliga begravningen.
– Att utvecklingen är långsammare än för bröllopen har förstås delvis naturliga orsaker. De äldre är mer troende än de yngre. Men den verkliga orsaken är att civilbegravningarna gjorts svåra att arrangera. I tiotals år har Fritänkarnas förbund förgäves försökt få tillstånd att upprätta en begravningsplats i huvudstadsregionen. Kyrkan håller hårt fast vid sin ställning och backas upp av städernas beslutsfattare som ofta hör till kyrkan, säger Henrik Sawela som fungerar som talare vid Pro Ceremonier.
Att ordna en helt sekulär begravning kan alltså kräva planering. För det första gäller det att enas om ifall den döda faktiskt ville ha en sådan begravning. Pro Ceremonier delar ut kort där den anhöriga kan uttrycka sin vilja, liknande de organdonationskort som många bär med sig i plånboken.
– Det lönar sig att klart och tydligt uttrycka sin vilja, helst i skrift. Annars blir det lätt stridigheter mellan de anhöriga som kan ha olika uppfattningar om den dödas önskan, säger Sawela.
Efter att beslutet fattas ska man också bestämma om både själva begravningsceremonin och om var kistan eller urnan ska läggas ner, eller askan spridas ut.
En kistbegravning kräver en lokal utan trappor och med breda dörrar så att kistan kan bäras in och ut på ett värdigt sätt. Sådana lokaler finns det inte många av, och alternativen till kyrkans begravningskapell är få. Utanför Helsingfors finns det närmaste alternativet i Högfors där Fritänkarna har en begravningsplats med en tillhörande kapelliknande byggnad. Krematoriekapellet i Sandudd är också neutralt, men där finns ingen helt icke-kyrklig begravningsplats i närheten.
De allra flesta som ordnar en konfessionslös begravning är ändå nöjda med att ordna den i församlingens lokaler.
– I Helsingfors och Vanda går det bra, men i Esbo tillåter församlingen inte konfessionslösa begravningsceremonier. Själv tycker jag det sänder ett märkligt budskap till de anhöriga som ofta själva hör till församlingen, säger Sawela.
Vid en konfessionslös begravning erbjuder församlingarna enligt lag en begravningsplats på så kallad ovigd jord i anslutning till kyrkogården. De är ändå inte särskilt populära.
– Är man alldeles icke-religiös vill man kanske inte ha sin begravningsplats på kyrkans mark. Dessutom tror de flesta icke-religiösa inte på ett liv efter döden och då kan det kännas onödigt med en minnesplats. Det är mycket vanligare att man väljer att strö ut askan.
Det finns vissa specifika platser där man får strö ut aska, men det går också bra att göra det till exempel på sommarställen så länge man har markägarens tillstånd.
– I praktiken är det ju ändå ingen som övervakar var askan strös ut. Jag har varit med om begravningar där de anhöriga bildat en liten mur som hindrar insyn, och så strör de ut askan på en plats de själva valt. Det går också bra. Men vill man sätta upp ett minnesmärke ska man ha specialtillstånd, säger Sawela.