”En historielös massa växer fram i Storbritannien”
En majoritet av britterna tror inte längre på gud. Har det någon betydelse? Ja, säger religionsforskaren Linda Woodhead. De icke-religiösa utgör en majoritet som tror sig vara både oberoende och historielös. En sådan befolkning skrämmer mig mer än en lite
... Men kyrkan har inte längre rollen som moralisk förebild och frågan är om någon alls har den? Linda Woodhead
Under de senaste åren har religionsforskaren Linda Woodhead riktat sitt förstoringsglas mot en tyst men fullkomligt omvälvande samhällsförändring. Från femtio- till åttiotalet halverades mängden människor som går i kyrkan, och fram till 2005 halverades den igen. Sedan dess: fritt fall. I dag är de icke-religiösa i majoritet och de troende i en minoritet som minskar mycket snabbare i Storbritannien än i till exempel de nordiska länderna.
– Icke-religionen har blivit den nya normen och statistiken visar att det främst är de unga som tar avstånd från kyrkan. De associerar religioner med våldsamheter, fundamentalism, icke-rationellt tänkande och konservativa värderingar, säger Woodhead som nyligen gästade konferensen Relocating religion i Helsingfors.
Men – för det finns ett stort ”men” – folk är inte mindre troende än förr. När Woodhead och hennes kolleger frågar folk om de tror på någonting alls visar det sig att både unga och äldre är ungefär lika andliga.
– De icke-religiösa är alltså inte främst ateister. Väldigt många tror på änglar, på ”livsenergi” på ”någonting” eller på ”gud”. Man mixar ihop olika idéer och religioner och skapar en världsbild eller ideologi som passar en själv. Många av de icke-religiösa tror till och med på en kristen gud och en fjärdedel ber regelbundet. De vill bara inte associeras med kyrkan som institution eller kalla sig religiösa.
Oförändrad värdegrund
Vad är det då som fått alla dessa andliga britter att överge kyrkan? Enligt Linda Woodhead: kyrkan själv.
– Det vi ser är egentligen inte en förändrad värdegrund. Folk är lika religiösa som de var för tio eller femtio år sedan. Det som har förändrats mest är kyrkan, som numera kommunicerar en värdegrund som är långt mer konservativ än allmänhetens.
När kyrkan till exempel protesterar mot samkönade äktenskap fjärmar den sig från de liberala värderingar som majoriteten omfattar. Och just dessa liberala värderingar är den enda faktor som Woodhead funnit att de icke-religiösa har gemensamt. De tror starkt på värden som jämlikhet, demokrati och individens frihet.
– Folk upplever att kyrkan säger ”här är sanningen och alla andra har fel”. Och då säger de flesta tack och adjö. Dagens människor är högutbil- dade och har lärt sig sedan tidig ålder att deras individuella åsikter och upplevelser ska respekteras.
Enligt Woodhead är utvecklingen tragisk, inte minst eftersom det var den lutherska kyrkan själv som en gång introducerade och populariserade liberala värderingar i Storbritannien.
Den utbredda kyrktillhörigheten i Norden förklarar Woodhead med samma sak: här försvarar det religiösa ledarskapet ofta liberala värderingarna.
– När er ärkebiskop talar positivt om samkönade äktenskap får han säkert mothugg och anklagas för att vara mesig. Men det finns en stark kristen teologi bakom sådana uttalanden. Det är inte svagt eller mesigt att stå upp för mänskliga rättigheter, kärlek och mjuka liberala värderingar. Enligt mig är det en glasklar luthersk teologi, säger hon.
Ingen roll som moralisk förebild
Att människor överger kyrkan är kanske inte ett problem i sig, men Woodhead ser ändå orosmoln. Ett av dem är frågan om vem som ska förvalta det hon kallar för brittiska värderingar.
– Tidigare hörde det till kyrkans uppgift att lära ut saker som ödmjukhet, medmänsklighet, empati och artighet. Att tjäna mycket pengar eller vara framgångsrik var inte viktigt. Men kyrkan har inte längre rollen som moralisk förebild och frågan är om någon alls har den? I Storbritannien har till och med regeringen engagerat sig och bestämt att man ska lära ut demokratiska värderingar i skolorna, av rädsla för att icke-demokratiska krafter annars ska få fotfäste. Men är det verkligen skolans uppgift att vara en moralisk fostrare?
Ett annat, större orosmoment är att Storbritannien nu plötsligt har en majoritet av andliga utövare som saknar all form av moraliskt ledarskap och ramar. Det här gör enligt Woodhead folk mer sårbara för till exempel populism. Den kan få fotfäste om man börjar omfatta en etnocentrisk världsbild där man snabbt dömer ut alla som inte uppfyller normen.
– När man säger att man inte ”tror på någonting” men inte heller känner till sin egen kulturhistoria eller de krafter som format och skapat ens världsbild, blir man blind för sin egen synvinkel. Det är väldigt lätt att se sig själv som ”god” när man lyckas uppfylla den rådande normen. Det är som att simma i ett fiskstim, man ifrågasätter inte den väldiga kropp man är en del av och frågar sig inte vart den är på väg. Minoriteter, däremot, får ständigt försvara sig. Därför är de i allmänhet mycket mer medvetna om sitt ursprung och sina normer, och stöder sig mer på minoritetstillhörigheten när de bygger sin identitet.
Hon påpekar också att detsamma naturligtvis gällde för kristendomen när den var norm.
– När jag själv växte upp ifrågasatte man inte alls den kristna normen. Det var bara ”naturligt” att göra vissa saker och tänka på ett visst sätt.
”Giftigt varumärke”
Hon är särskilt orolig för hur den icke-religiösa majoriteten förhåller sig till religiösa minoriteter, till exempel del muslimska. I takt med att kyrkoflykten fortskrider blir det allt vanligare med idéer om att hela religioner är våldsamma eller att religionsutövare är ointelligenta eller lätta att manipulera. Woodhead säger att religionen fått ett ”giftigt varumärke”.
– Men man är oförlåtligt lat i tanken om man skyller fundamentalistiska terrorbrott på ”religion”. Det är lika absurt som att anklaga ”politiken” för terrordåd. Om man nagelfar demokratin på samma sätt som man granskar religioner hittar man en massa smuts som gjorts i demokratins, eller varför inte humanismens, namn.
Men det är ändå exakt vad hon föreslår: Den nya gruppen icke-religiösa borde granskas med samma verktyg som man granskar religioner, inte för att ”gräva fram smuts” men för att kartlägga vad det är som förenar den nya andliga grupp som numera är i majoritet.
Inom religionsforskningen ringar man in en religion med saker som ”the big story”, alltså idén om mänsklighetens ursprung, ritualer och heliga symboler. Dessa saker finns närvarande också hos de ickereligiösa britterna. En helig symbol är till exempel den brittiska flaggan, och en ritual kan vara allt från söndagsmiddag till examensfest eller aftonbön.
– Och ett slags andlig ledare som representerar de brittiska värderingarna är faktiskt även drottningen. Den dag hon dör kommer nog britterna att känna att de tappar fotfästet lite.