Ett blödande sår i vår känsla av trygghet
Je suis Kabul. Je suis Qamishli. Men precis lika mycket också Saint Ètiennedu-Rouvray. Och Sagamihara. Det känns som om det nästan dagligen skulle komma ett nytt dåd som skär hål på tryggheten, lika kraftfullt som de två förövarna i tisdags skar halsen av
De använder knivar, sprängladdningar, macheter eller 19 ton tunga lastbilar. De attackerar kyrkor, tåg, festivaler, barer och vårdhem.
Men hatet och ilskan – och ja, ondskan – är det enda de alla har gemensamt. Försöken att hitta kopplingar eller att förklara dåden slutar med att man famlar i luften.
Det finns alltid de som inspireras, om man nu kan använda det ordet i det här sammanhanget, av andras besinningslösa våld – det har ju skolskjutningarna både i USA och här hemma visat.
Och, som forskaren Antti Paronen på Försvarshögskolan sade i början av veckan, så gäller det också terrordåd. När den som planerar ett dåd ser att andra ”lyckas” kan det vara den knuff som behövs för att gå från ord till handling. Oftast betyder lyckas att sprida våld, död och förödelse omkring sig – men lyckas kan också bara vara att bli omskriven, att få nyhetsrubriker. För Satoshi Uematsu, som flinande uppträdde framför tv-kamerorna efter att han dödat 19 sovande försvarslösa människor på ett vårdhem för funktionshindrade, betydde ”lyckas” att döda så många funktionshindrade som möjligt.
Men visst, flera av terrordåden bär Islamiska statens stämpel. I vissa fall är terrororganisationens propagandaavdelning också snabbt framme för att ta äran för dåd som tveksamt kan kopplas till den. Frågan är om det egentligen handlar om islamistiska propagandakrigare eller är det mentalt störda män som eventuellt utnyttjats av någon grupp för att få utlopp för sitt hat och sin ilska. Som i Ansbach där en asylsökande, som nekats asyl i Tyskland och som hade en historia av självmordsförsök, sprängde sig själv utanför en bar. Eller som i Nice, där en man med dokumenterat våldsbeteende körde in i en folkmassa och dödade 84 personer.
Det är stor skillnad mellan dem och de tränade och välförberedda förövarna som utförde dåden i Paris och i Bryssel. De hade varit i krig i Syrien och Irak och de visste vad de gjorde.
Franska tidningen La Libération har läst Islamiska statens och andra islamistiska teoretikers strategidokument för kriget mot de otrogna (de finns tillgängliga på internet, IS hymlar inte med vad de vill åstadkomma). Målet är att skapa kaos i det som kalllas den grå zonen, det vill säga de områden där muslimer och andra lever tillsammans utan att försöka förgöra varandra. För IS är det inte acceptabelt, fanatikerna vill ha krig. Strategin är att via små oberoende terrorceller attackera: vem som helst, var som helst och så ofta att befolkningen tröttnar och revolterar: mot staten men framför allt mot muslimerna. De svarar med mera våld och inbördeskriget är ett faktum.
En orsak till upptrappningen i Europa är också att Islamiska staten på senaste tiden har förlorat territorium både i Syrien och Irak. När kalifatet smulas sönder behövs det annat för att väcka anhängarna.
Skräck och oro är förstås precis vad den senaste tidens alla attentat har lyckats så. Otryggheten ökar och – tyvärr – samtidigt misstron mot det främmande. I Ungern fortsätter premiärminister Viktor Orbán att leda den främlingsfientliga ligan i Europa. I tisdags stämplade han varenda en migrant som en risk för den allmänna säkerheten och ett terrorhot.
– För oss är migrationen inte en lösning utan ett problem, inte en medicin utan ett gift. Vi behöver det inte och vi kommer inte att svälja det, sade han enligt nyhetsbyråer- na apropå EU:s plan att fördela flyktingbördan jämnare mellan EU:s alla 28 medlemsländer.
Orbán hyllade också den republikanska presidentkandidaten Donald Trump. Med tanke på Orbáns nära relationer till Ryssland kanske vi i fall av en Trumpseger får se en allians av icke-demokrater: Trump, Orbán och Vladimir Putin – eventuellt med tillskott av Recep Tayyip Erdogan och Marine Le Pen …
Också här i Finland har vi under sommaren fått vår beskärda del av rasistiska uttalanden – men samtidigt också reaktioner från ledande politiker.
Känslan av att världen är farlig kan också leda till att man vill krypa in i sin trygga bubbla och stänga omvärlden ute. Att man väljer kattvideor på nätet eller glossiga inredningstidningar i stället för att se på nyheterna.
Men om sommarens – och det gångna årets – grymma händelser kan ha något ens avlägset positivt med sig är det att de kan fungera som en ögonöppnare för vad människor i många delar av världen lever med så gott som dagligen. Hur våra myndigheter än klassificerar Irak, Afghanistan och Somalia som trygga så är verkligheten i de här länderna blodig och terrorattacker så gott som dagliga. Till exempel har alla de tre ländernas huvudstäder drabbats av stora terrorattacker bara under juli månad.
Allt fler uppmärksammar skillnaden i hur vi reagerar på dåden i Europa och USA och på dåden på andra
Men om sommarens – och det gångna årets – grymma händelser kan ha något ens avlägset positivt med sig är det att de kan fungera som en ögonöppnare för vad människor i många delar av världen lever med så gott som dagligen.
ställen i världen. Facebooks trygghetsanmälningar verkar ha utvidgats till att gälla också andra länder efter ett ramaskri efter Parisdåden. Då aktiverades trygghetsknappen, men inte dagen innan då 50 personer dödades i Beirut i Libanon. De sociala medierna kryllar av olika Je Suis-sloganer.
Att man reagerar mer på det som händer nära en är naturligt, men kanske medvetenheten kan leda till ett större tryck på att försöka få ett slut på krigen i Syrien och Irak. Frankrikes president François Hollande utropade krig mot IS efter avrättningen av prästen i Normandie i tisdags.
Ändå kan krigsretoriken vara precis det som terroristerna är ute efter. Kanske de krigiska reaktionerna till och med kan uppmuntra till ännu fler attentat. I The Guardian skriver David Shariatmadari, chef för ledaravdelningen i USA, att det kan löna sig att försöka avhålla sig från att spela terroristerna i händerna genom att ytterligare egga upp känslorna av rädsla.
”Det är hemskt att tänka på, men det kan vara orsaken till att vi har en epidemi av attacker och varför den sannolikt kommer att fortsätta. Ju mer ett samhälle är traumatiserat, desto större är genomslagskraften av vilket som helst nytt dåd – goda nyheter för dem vars främsta valuta är rädslan.”
Tysklands förbundskansler Angela Merkel avbröt sin semester i torsdags och höll en presskonferens på grund av våldsdåden. Hon håller fast vid sin åsikt om att det var rätt att öppna gränserna för flyktingarna och att det är vår historiska plikt att klara av läget.
Det här är en utmaning också för oss som jobbar med de här nyheterna. Vi måste ju berätta om vad som händer – men hur och hur mycket är frågan? I Frankrike har flera medier nu valt att sluta publicera bilder och namn på gärningsmännen för att inte glorifiera dem. Andra franska medier säger att de fortsätter som tidigare för att inte ge utrymme för ryktesspridning och anklagelser om att mörka uppgifter.
Med dagens blixtsnabba reaktioner på internet är väl det bästa de traditionella medierna kan göra att analysera och försöka sätta in saker i sina rätta sammanhang – och att inte se samband där sådana inte finns.