OS-magistern

Inom loppet av sex månader blev Nanna Vainio ekonomie magister och OS-idrottare. Hur lyckades hon med bedriften?

– Jag gav aldrig upp.

Nanna Vainio tittar upp samtidigt som hon säger orden. De är svar på frågan ”varför är du en OS-idrottare?”. 25-åringen förbereder sig just nu för sitt första OS och hon säger att hon fortfarande själv har rätt svårt att förstå att hon är på väg till Rio de Janeiro.

– Visst fanns det dagar då jag ville ge upp, men jag gjorde det aldrig. Jag tog mig alltid samman, jobbade hårt, lyckades höja min lägsta nivå och har sett till att det varit kvalitet i träningen hela tiden.

Vainio talar om de två sista månaderna innan det blev klart att det var hon och inte landslagskompisen Airi Mikkelä som knep den finländska OS-platsen.

– Jag var otroligt sliten under de sista månaderna. Jag hade spelat tio månader i följd, slutfört mina studier och varit sjuk en del. Det var en otroligt hård kamp där man skulle prestera varje vecka, säger hon och skakar på huvudet.

– Från januari till slutet av april fanns det inte ett veckoslut som jag inte tillbringade i en badmintonhall. Jag var ganska fed up på det hela på slutet då det gällde att ha fokus på nästa tävling direkt då den föregående hade tagit slut. Det blev aldrig en paus för att dra efter andan eller ladda om.

Vainio är fokuserad då hon lägger ut texten. Hon tänker efter innan hon ger svar, avbryter sig själv några gånger för att få ordning på tankebanorna och verkar hela tiden ha koll på vart hon vill styra koncentrationen. – Då man är i tajta situationer i livet handlar det ofta om vilja. Man måste våga ifrågasätta sin

egen motivation. ”Har jag glöden?”, ”Vill jag det här?”

Studier och elitidrott

Då man som 25-åring har en magisterexamen i bakfickan och en OS-biljett i handen är det klart att man är målmedveten, fokuserad, motiverad och har huvudet på skaft.

– Folk sade ofta åt mig att man inte kan kombinera studier och idrott, berättar Vainio och fokuserar blicken.

– Jag blev irriterad av att höra det och ville visa att man nog kan göra det om man vill.

En av hemligheterna bakom att bli ekonomie magister och ta en OSplats inom loppet av ett halvt år är förstås disciplin. En annan sak som hjälpte Vainio mycket var att hon verkligen gillar att studera.

– Jag tycker om att lära mig nytt och jag tycker om att läsa.

– Och studielivet är otroligt trevligt.

Studielivet hon talar om är inte ett liv fyllt med fester, sena kvällar och sovmorgnar utan luncher med kompisar och att umgås med likasinnade.

– Jag bodde tillsammans med andra människor både i Danmark och i England. Det var studerande, inte idrottare och det sociala livet var en bra balans mot idrottandet.

Vainios ögon lyser och ett leende sprider sig över hennes ansikte då hon tänker tillbaka på studietiden och vännerna hon fått både i Köpenhamn och i Loughborough.

Hon ler lika brett då hon tänker på de vänner hon fått via sin idrott.

– Jag har blivit kompis med så många människor från olika länder. Vi har rest till samma tävlingar, hållit kontakt mellan dem, bott tillsammans och hos varandra och rest över hela världen. Nu ska vi tillsammans till OS för att tävla. Det är helt otroligt, säger hon med eftertryck. – Många av dem är vänner för livet, fortsätter hon efter en kort

paus.

Exotiska resmål

Badmintonkarriären har tagit henne till minst sagt exotiska ställen i världen. Hon har tävlat på Mauritius, varit i Peru två gånger i år, kämpat om OS-rankningspoäng i Guatemala och Mexiko, bott på bordell i Bahrain och tävlat i alla världsdelar och i alla tänkbara förhållanden.

– Vem annan har fått uppleva allt det här, undrar hon med ett skratt.

– Jag har fått uppleva så mycket och haft ett bra liv. Det känns inte som om jag blivit utan något då jag satsat så mycket på idrotten. Vem har på riktigt varit i Bahrain? undrar hon.

Det egna besöket i östaten i Persiska viken blev något hon inte kommer att glömma i första taget. Vainio deltog i två tävlingar med några dagars mellanrum och det visade sig att hotellet arrangörerna erbjöd idrottarna fungerade som bordell.

– Det var ett horhus. Musiken dunkade för fullt fram till klockan två på morgonen och män erbjöd mig pengar i receptionen, säger hon och skakar på huvudet.

– Efter att ha bott på bordell i två veckor lyckades jag dessutom somna på Abu Dhabis flygplats på vägen hem och missade mitt flyg. Det var ingen lyckad resa ...

Själviska idrottare

Förutom att Vainio lärt sig mycket av sina studier och av all hård träning har hon också tvingats lära sig personliga egenskaper som inte alltid ses som positiva.

– Som idrottare måste man vara väldigt självisk, säger hon.

Och det är en egenskap som inte kommer helt naturligt för Vainio.

– Som idrottare är jag inte tillräckligt självisk men för en utomstående kanske det kan verka som om jag är det, funderar hon.

– Jag har fått jobba mycket med att stå på mig och inse att det är jag som har det största ansvaret för mig. Under det senaste ett och ett halvt året har jag blivit bättre på det.

Den lärdomen har hjälpt och varit nödvändig då hon jagade och tog en plats i OS i Rio de Janeiro.

– Man får ut mera på banan om man har en känsla av att det man gör är rätt. Det handlar mycket om att tro på det man själv gör och att lita på sin intuition.

Den starka tron på sig själv, den hårda disciplinen, de oändligt många träningstimmarna, de oräkneliga kilometerna hon rest gav i maj – i kombination med hennes beslutsamhet och talang – OS-platsen hon siktat på och drömt om.

– Det här är frukten av mitt hårda arbete. Det här är möjligt tack vare all den tid, alla de pengar och alla de personliga uppoffringarna jag lagt ner på att ta mig hit. Att kunna kalla mig själv för en OS-idrottare är otroligt fint och det är det finaste på min cv.

– Det slår allt annat i livet hittills.