Snusgrå vardag som äventyr
Den sluga Vica, den före detta fina Ivona och den docerande Mironescu ger en bild av det rumänska klassamhället under olika regimer, i Gabriela Adamesteanus roliga och mångbottnade roman.
Gabriela Adamesteanus (f. 1942) roman Förlorad morgon är en modern klassiker i Rumänien. Det är en rolig bok med många bottnar, som utspelar sig under en enda dag – dagen då den hårt jobbande Vica ska hämta de 50 lei som hennes väninna Ivona betalar ut åt henne som en kombination av lön för tidigare tjänster och välgörenhet.
Och kanske också som ett sätt att binda Vica vid sig, och anvisa henne den plats hon ska ha i hierarkin. Vica å sin sida bryr sig inte om symboler utan vill ha, och behöver, pengarna.
Romanen utkom ursprungligen 1984, fem år före julen då Ceausescus skräckvälde tog slut.
Bukarest är kallt
Romanens Bukarest är ett kallt ställe, där man är hungrig och där man för varje steg måste se till att inte snubbla på groparna i marken, men det lapptäcksaktiga i miljön är samtidigt något författaren får att framstå som fascinerande. Myndigheternas kontroll är i ett visst avseende total, men det finns ingen genomgripande vilja när det gäller hur stadsmiljön ska se ut. Utanför Rumänien (och Östblocket) finns en gåtfull värld som kallas ”där borta”.
Adamesteanu lyckas framställa båda kvinnorna på ett sådant sätt att man som läsare tycker om dem, samtidigt som de emellanåt är irriterande.
Vica säger alltid sanningen även när den är otrevlig, utom de gånger det inte lönar sig. Hon äter vad hon hittar när hon är hos andra människor, hur skulle hon annars få någon mat i sig? Hemma framför tv:n sitter hennes ”gubbstör”, som hela sitt liv har arbetat hårt men nu har utfört allt det han tänker utföra.
Ivona kommer från en överklassmiljö, har varit rik och fin men aldrig vacker. Hennes stora trähus är fortfarande fullt av föremål som en gång har skimrat och nu är närmast bråte, men som hon inte vill vare sig kasta eller sälja. Hennes man, ”luspudeln Niki” med Vicas uttryck, är mest hos en annan kvinna.
Underbara detaljer
Romanen är full av underbara detaljer. Inte minst när det gäller huset Ivona bor i, och vars glansdagar man i ett långt mittparti får studera. Det handlar här om tiden kring första världskriget, och den som talar är Ivonas far Stefan Mironescu, professor i språkvetenskap.
Det här avsnittet har jämförts med Marcel Prousts prosa, och inte utan orsak. Mironescu är lärt patriarkalisk, men har samtidigt en fantasi av ovanliga mått, både när det gäller att hitta udda detaljer i närmiljön och analysera människorna i den, samt när det gäller visioner om vart samhället kunde vara på väg.
I grunden är det samma klassamhälle som finns i det förkommunistiska och i det kommunistiska samhället, verkar Adamesteanu säga. Säkert dels för att villa bort sin tids censurmyndigheter (till min förvåning ser jag att boken utkom i Rumänien), på det fiffiga sätt Vica skulle göra, säger hon detta genom att diskret placera de två världarna bredvid varandra, inte genom ett brandtal som också skulle ha försvagat romanens gestaltning.
Klasskillnaderna uttrycks genom den skickligt nyanserade stilen. När läsaren följer världen genom Vica är språket talspråkligt, perspektivet förflyttar sig inom samma mening på sätt som gör att man ibland tappar bort sig. Den motsatta polen är Mironescus, långa meningar och reflektioner över ibland komiskt subtila ting:
”Tankarna kändes lika logiska som tidigare, det var bara det att var och en av dem dröjde sig kvar längre
Vica säger alltid sanningen även när den är otrevlig, utom de gånger det inte lönar sig. Hon äter vad hon hittar när hon är hos andra människor, hur skulle hon annars få någon mat i sig?
i hans huvud. Om han varit tvungen att beskriva det hela närmare, skulle han ha sagt att de öppnade sig lite i taget, kronblad för kronblad, som en knopp som slog ut i blom.
Naturligtvis skulle det bara ha varit en poetisk svängning, för han hade i själva verket aldrig sett en blomma öppna sig.”
Alla drar hemåt
Översättarna Åsa Apelkvist, Arina Stoenescu och Nils Sundberg har haft en ovanligt intressant och svår uppgift. De har åstadkommit en levande och läsvärd svensk text. Det finns många stilbrott; när ordet ”bajs” plötsligt dyker upp i professorns långa inre monologer känns det först malplacerat. Men möjligen skorrar språkbruket i originalet också, i syfte att punktera den högtidliga stämningen kring herremannen. Eller om det är för att visa på ett samband mellan honom och Vica, som också tänker på bajs när hon ser snöfläckar på det gamla lusthuset.
När jag läst boken ser jag nämligen henne och Mironescu som centralfigurer, med stora likheter. Båda drar hemåt om det går. Sådana som Mironescu kan verka generösa eftersom de redan äger så mycket av kakan (inklusive den symboliska) att de inte behöver ta, medan sådana som Vica måste vara sluga.
Alla människor drar hemåt; problemet är när ett system gör det svårt för en del att ens försöka. För dem gäller Vicas råd, i alla överförda bemärkelser: ”Mannen ska känna dej bara från midjan och neråt”.